Cinemateket
Beau travail

Beau travail

Originaltitel: Beau travail

Regi: Claire Denis

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Kroppsligt och homoerotiskt när svartsjuka bryter ut bland barbröstade främlingslegionärer som stationerats i Djibouti, där rutiner ruckas av en ny rekryts ankomst. Mångbottnade Beau travail ses av många som Claire Denis mästerverk och kvalade 2012 in på både kritikernas och regissörernas topplistor när filmtidskriften Sight & Sound presenterade tidernas 100 bästa filmer.

Som en del av sin självrannsakande skildring av Frankrikes koloniala historia vände sig filmskaparen Claire Denis denna gång mot Främlingslegionen, som etablerades 1831 av Frankrikes armé – då främst för frivilliga utlänningar. Det var en riktad satsning för att skydda och expandera det franska kolonialimperiet.

Den historiska aspekten går rätt obemärkt förbi i Beau travail, mer än i form av den rent visuella kontrasten mellan de halvnakenbrottande vita männen och miljön som uppenbarligen inte är deras naturliga habitat.

Stationerade i Tadjouraviken, i östafrikanska Djibouti, lever dessa män i en hypermaskulin miljö. I vanlig ordning ruckar Denis på rådande ordning med ett suggestivt svartsjukedrama som tar sig fysiska uttryck. ”Galoup säger att han är ’otränad för civilt liv’. När jag kom till Frankrike efter att ha bott i Afrika kände jag mig otränad för livet!”, berättar Denis i en intervju i Sight & Sound.

Filmen är löst baserad på Herman Melvilles kortroman Billy Budd, förmärsgast, postumt utgiven 1924, om en stilig sjöman som förtrollar sin omgivning så pass att han blir en måltavla. Denis berättelse är strukturerad som en återblick, med gott om inslag av abstrakt filmpoesi. ”Vi skrev två manus. Det första kallades ’Galoups anteckningsbok’, vilket var hans dagbok, hans memoarer. Därifrån började vi konstruerade filmen som dess kontrapunkt”, förklarar Denis i ovan nämnda intervju.

Det går knappt att skriva om Beau travail utan att nämna den fantastiska slutscenen: en enda lång tagning där en pråligt uppklädd Denis Lavant avfyrar en euforisk dans till Coronas eurodisco-hit ”The Rhythm of the Night”. Hans rollfigur har då sparkats från det militära liv som han byggt hela sin identitet kring.

”Är han död? Är han fri? Är det en dröm? Ett genialiskt och oväntat slut på en mästerlig film som osar av instängda känslor och homoerotik”, menade filmskaparen Mia Engberg när kulturtidskriften FLM frågade svenska filmare om deras favoritslut.

Filmfakta

Originaltitel: Beau travail
Regi: Claire Denis
Medverkande: Denis Lavant, Michel Subor, Grégoire Colin
År: 1999
Land: Frankrike
Format: DCP (digitaliserad)
Längd: 1 tim 32 min
Dialogspråk: Franska, italienska, ryska
Text: Svensk text
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Läs mer om ”Beau travail” i Svensk Filmdatabas

Beau travail ingår i temat

Exil: Claire Denis

– Aldrig hemma, alltid på väg

Parisfödda Claire Denis tillbringade större delen av sin barndom i dåvarande Franska Västafrika. Utifrån självrannsakan, ett destabiliserande formspråk och ett intresse för postkolonial problematik har Denis skapat ett poetiskt filmuniversum befolkat av identitetskrisande outsiders som tänjer på gränserna.

”It isn’t where you came from. It’s where you’re going that counts.” Det berömda citatet, som brukar tillskrivas jazzsångerskan Ella Fitzgerald, fångar den amerikanska drömmen i ett nötskal: dröm stort och arbeta hårt så når du dit du vill.

Om det bara vore så enkelt.

Bland det mest utmärkande med Claire Denis filmer, vars ofta vilsna huvudpersoner försöker navigera genom det förflutnas dimma, är hur fängslad människan är till sitt ursprung. Och vad det faktiska ursprunget är? Där blir det genast mer komplicerat.

”Jag känner mig inte alls hemma i Frankrike”, har Parisfödda Denis sagt. ”Kanske för att jag inte växte upp där, men i Afrika kände jag mig utländsk. När du är ett vitt barn förstår du rätt väl att du inte är från landet.”

Som dotter till en fransk tjänsteman under kolonialtiden växte Denis upp tillsammans med sina föräldrar och två syskon i Kamerun och Burkina Faso, då tillhörande Franska Västafrika. Som fjortonåring återvände hon till Paris. Det var tidigt 1960-tal, före majrevolten och det politiskt eldiga 70-talet som följde. Inom filmen blev det plötsligt trendigt att blicka bakåt, om än med visst nostalgiskt skimmer. Vem skulle väcka publiken ur den kollektiva amnesin kring landets förflutna?

Strax efter flytten till Frankrike gifte sig Denis med en fotograf som gav henne en Leica-kamera. Hon assisterade honom och blev så nyfiken på bildberättandet att hon senare sökte till den prestigefulla filmskolan Institut des hautes études cinématographiques (i dag La Fémis). Därefter arbetade hon som regiassistent för Costa-Gavras, Jacques Rivette, Jim Jarmusch och Wim Wenders.

Med hjälp av bland andra Wenders lyckades hon finansiera sin långfilmsdebut Chocolat (1988) som skildrar hur unga France, inte olikt Denis, minns sin barndom under en bilresa genom postkoloniala Kamerun. Ett självrannsakande uppväxtdrama som snarare än att göra upp bara försöker förstå.

Efter en vacker prolog på en strand får France skjuts av en man som visar sig vara afroamerikan. Filmen som tar sin början med en bil avslutas med ett lyftande flygplan. Resandet ramar in flera av Denis långfilmer, där bilder på järnvägsspår eller flygplatser varvas med huvudpersoner som gör entré och sorti i fordon. Hela kärlekshistorien i romantiska Vendredi soir (2002) byggs upp kring en bilkö.

Denis figurer befinner sig ofta på resande fot – på väg någonstans, ibland oklart vart. Några riktiga ”hem” är det sällan tal om. Bortsett från White Material (2009) då, där åtminstone Isabelle Hupperts kaffeplantageägarinna anser sig ha hittat sitt hem i ett icke namngivet afrikanskt land.

Denis, då? Var hör hon hemma? Hon har själv kallat sig för ”une fille d’Afrique”, en flicka från Afrika, men har betonat att Chocolat är ”un film de Blanche” – en vit persons film.

Även filmerna som utspelas i Frankrike skildrar ofta outsiders i utkanten av ett samhälle där de inte hittat sin plats. Rotlösheten syns även i Denis destabiliserade form. Till exempel kan kronologin vara otydlig, genreinslag dekonstrueras och kroppar fragmenteras i bild. Suggestioner och dröjande blickar premieras framför klarspråk.

Formen har växt fram i kreativt samarbete med bland andra manusförfattaren Jean-Pol Fargeau, fotografen Agnès Godard och kompositören Stuart Staples (ibland solo, ibland med sitt band Tindersticks).

Filmvetaren och författaren Martine Beugnet menar att Denis utforskande av exil och alienation i en postkolonial värld hör ihop med en utforskning av mediets krafter:

”Denis cinema of exile is not merely the depiction of situations of estrangement, it is, in itself, a fertile cinematic experience of de-familiarisation – one that challenges the gaze, the perception, and the imagination of the viewer.” (1)

I en understreckare för Svenska Dagbladet närmar sig Hynek Pallas, kritiker och doktor i filmvetenskap, denna koppling mellan tema och form. Han påpekar att Denis ”kommunicerar med känslor i stället för ord”, vilket härleds till fenomenologi – studier i den sinnliga upplevelsen av världen – och tänkare som Maurice Merleau-Ponty, Elizabeth Newton och Gilles Deleuze.

I liknande anda myntade filmvetaren Laura U. Marks begreppet ”haptic visuality”, som anspelar på visuella framkallningar av fysiska sinnesminnen. I Denis filmer står känselsinnet och minnen i samklang. Bilder på beröring, dans, ömhet, smärta och sensualitet förflyttar rollfigurer genom tid och rum – tills de kvicknar till och finner sig i en mer hemsökt tillvaro.

Går det verkligen att fly nuets rastlösa rotlöshet? Och vad är ens poängen med att ta sig vidare?

Om det finns något upplyftande i Denis ofta öppna slut så är det väl just det: den antydda utvägen. Möjligheten att packa väskan, hoppa in i bilen och ge sig av. Bortom slutbilden väntar kanske inte ett nytt hem, men eventuellt något slags självinsikt och en ökad förståelse för världen de lever i.

Vilket kan vara nog så frigörande.

(1) Martine Beugnet, Claire Denis (2004).

Läs mer: Marjorie Vecchio (red.), The Films of Claire Denis: Intimacy on the Borders (2014).

Kuraterat av Sebastian Lindvall.
Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Exil: Claire Denis