En prinsessas självbiografi

Duon Ismail Merchant och James Ivory har med sitt gedigna register ofta riktat blicken mot den brittiska överklassens stränga konventioner. Avstickaren En prinsessas självbiografi, en av regissörens egna favoriter, är en kompakt och intensiv karaktärsstudie som blandar arkivmaterial med fiktion för att studera minnets lömska relation till det förflutna.

Historien om hur En prinsessas självbiografi kom till är ett exempel på när en skaparprocess börjar med en idé och slutar med en annan. 1973 åkte Ismail Merchant och James Ivory, producent respektive regissör, till Indien för att samla material till en dokumentär om arvtagare till tidigare maharadjor. Medan filmteamet skulle filma ett palats tillhörande prinsessan av Jodhpur började hon berätta för regissören om sin skoltid i Schweiz och flytten tillbaka till Indien. Hennes historia fick Ivory att föreställa sig skådespelerskan Madhur Jaffrey i rollen som en prinsessa. Ivory berättade för den trogna manusförfattarkollegan Ruth Prawer Jhabvala om sin nya idé – ett möte mellan arkivbilder och fiktiva minnen.

Jhabvala skrev fram en enkel premiss för dramat. En prinsessa som lever ensam i exil i en pampig men andefattig lägenhet i London bjuder över sin pappas före detta privatlärare för att hedra den döde kungens födelsedag. De dricker te och tittar på prinsessans privata filmer. Medan projektorn rullar pratar prinsessan och privatläraren om deras gemensamma förflutna tid i Indien. De är inte helt eniga om vem kungen var. Prinsessan pratar om en familjär kung som drogs till fest och flärd, till skillnad från privatläraren som minns en charmig men manipulativ härskare.

I rollen som privatläraren bjuder James Mason på ett återhållsamt skådespeleri som får åskådaren att undra vad som pågår under huden. Madhur Jaffrey spelar fram en prinsessa vars glansdagar i det förflutna har fått livet i London att stanna upp. Filmen hade en minimal budget och spelades in på fem dagar i London med ett fåtal skådespelare.

Densiteten är påtaglig i varje bildruta. Att kalla den ett kammarspel skulle inte göra klippningen rättvisa. I samspelet mellan arkivbilderna, skådespeleriet, dialogen och kontrasterna i scenografin framställs omöjligheten av en enad bild och sanning om det förflutna.

Text: Kaly Halkawt.

Läs mer om ”En prinsessas självbiografi” i Svensk Filmdatabas