Cinemateket
Diálogos de exiliados

Diálogos de exiliados

Originaltitel: Diálogos de exiliados

Regi: Raúl Ruiz

Skådespelare: Daniel Gélin, Françoise Arnoul, Huguette Faget

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Kenji Mizoguchis mise-en-scène inspirerade Raúl Ruiz till denna dialogtunga, hybriddokumentära antikomedi om några exilchilenare som försöker överleva i Paris. De ändlösa samtalen kring tunga ämnen – politik, etnicitet, kön och fundamentalism – förflyter ledigt över en lika outsinlig flaska rödvin.

Diálogos de exiliados markerar startskottet för det kringflackande som kom att känneteckna Raúl Ruiz som filmskapare. Liksom många andra intellektuella och politiskt aktiva blev han tvungen att lämna Chile efter Pinochets statskupp. I form av nyhetsnotiser följer filmens protagonister händelseutvecklingen i hemlandet, som vore den ett drama.

Deras eget drama är stillastående och otypiskt för filmkonsten. Deras leverne handlar främst om kortsiktiga punktinsatser för att skaffa mat, pengar och tak över huvudena. I tafatta försök att bli tagna på allvar initieras en hungerstrejk samt ”kidnappning” av en smörsångare – med tveksamt utfall.

Ruiz kritiserades internt och externt för att förlöjliga den egna samhällsgruppen. På många sätt är bilden av de romantiska och smått alkoholiserade revolutionärerna välbegagnad. Samtidigt framställs huvudpersonerna som högst mänskliga i sitt famlande bemötande av det lamslående världsläget.

Diálogos de exiliados är till titel och tematik en pendang till Bertolt Brechts Flyktingsamtal (1956), som skrevs under dennes landsflykt i Helsingfors. Det brechtianska arvet vilar över filmen i form av kaosartade parallella dialogväxlingar och skådespelare som direkt adresserar kameran och därmed publiken. Filmen blandar lågbudgetdokumentärens gryniga 16 mm-estetik med välplanerade kamerakoreografier som oförhappandes rör sig mellan rum och karaktärer. Närmast påminner uttrycket och de obrutna tagningarna om Rainer Werner Fassbinders elegant stökiga Warum läuft Herr R. Amok? (1970), som även den i mycket föranleder dogmarörelsens upplösande av filmskapandets professionalitetstankar.

Den lågintensiva prosaiska humorn och amatörernas manérfria skådespeleri gör Diálogos de exiliados till en sällsynt inblick i den chilenska diasporans vardag och initiala möte med det franska samhället. För Ruiz innebar filmen en ny konstnärlig utgångspunkt i Frankrike, och utgör kulmen för hans tidiga semidokumentära estetik som snart skulle ge plats för ett mer stiliserat formspråk.

Text: Kim Ekberg.

Skriv ut