Cinemateket
Man måste ju leva...

Man måste ju leva...

Originaltitel: Man måste ju leva...

Regi: Margareta Vinterheden

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Nils Gustavsson har blivit uppsagd från sågverket och tvingas flytta från Norrbotten till Stockholm, där han får anställning på en fabrik. Margareta Vinterhedens arbetarskildring är ett lågmält och diskbänksrealistiskt drama som behandlar en av de betydande exilerfarenheterna i det samtida Sverige – urbaniseringen och avfolkningen av landsbygden.

Margareta Vinterheden, som själv är född i Norrbotten, gjorde sin första större produktion med den dokumentära filmen Gruvstrejken 69/70. Även hennes första fiktiva långfilm Man måste ju leva… tar avstamp i den politiska situationen i Norrland, men behandlar inte någon vild strejk utan avfolkningsproblematiken. I filmen axlar Stig Engström rollen som Nils Gustavsson, som efter att ha blivit avskedad från sågverket tvingas lämna fru och barn i Norrbotten och flytta till Stockholm.

Man måste ju leva… har en skarpt kritisk blick på det alienerande fabrikslivet, och i synnerhet de mekanismer som håller arbetarna på golvet. Men det är också en film om samhörighet och solidaritet, i synnerhet mellan olika grupper som tillsammans utgör arbetarklassen – i filmen gestaltade genom rollfigurerna Nils och hans två arbetskamrater Marja och Eduardo, fabriksarbetare med rötter i Finland respektive Spanien, som liksom Nils befinner sig i ett slags exil föranledd av den globala kapitalismen.

Den dåtida receptionen fann inte plats att diskutera just den aspekten av filmen, även om Jurgen Schildt i Aftonbladet beskrev Lena Granhagens Karin (Nils maka) som en ”plågad Penelope”. I stället var det arbetarskildringen som stod i fokus, och i synnerhet skildringen av arbetarklasskvinnan.

"Den lyckas därför att den vågar lita på sprängkraften i sitt eget stoff – på indignationsglöden i den verklighet som uppifrån söker skylas bakom termer som strukturomvandling och rationalisering. [...] Bilderna är knappa och enkla, och scenerna har en äkthetens prägel även om dramatiken i dem är skapad, förfärdigad. Att konstlösheten ibland rent av ger ett valhänt och kantigt drag åt enskilda situationer, snarare förstärker än stjälper det som filmen har att säga [...] Inte minst blir kvinnornas situation tydliggjord. Den isolerade invandrarkvinnans. Den ensamstående kvinnans – gjord med en rak obändighet av Marja Packalén.” – Sven E. Olsson, Arbetet (1978).

Text: Stefan Ramstedt.

Visningen inleds av Margareta Vinterheden och Alf Israelsson.

Läs mer om ”Man måste ju leva...” i Svensk Filmdatabas

Skriv ut