Cinemateket
No. 4 / Two Virgins / No. 5

No. 4 / Two Virgins / No. 5

Originaltitel: No. 4 / Two Virgins / No. 5

Regi: Yoko Ono / Yoko Ono, John Lennon / Yoko Ono, John Lennon

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Tre experimentfilmer av allkonstnären Yoko Ono som visades under rubriken En kväll med Yoko Ono på Cinemateket/Filmklubben 1969. Då beskrevs No.4 som en film med ”365 stjärtar och en fräck dialog”, No. 5 som ett ”närmast självlysande porträtt av John Lennon” och Two Virginssom en ”levande målning av Yoko och John inspelad i deras trädgård”.

Som en av få kvinnliga konstnärer blev Yoko Ono under sent 1950-tal en tongivande röst i New Yorks konstnärliga avantgarde. Vid sidan av kollegor som George Maciunas, David Tudor, Marcel Duchamp och John Cage arbetade hon i gränslandet mellan performance, ljudkonst, poesi och experimentellt måleri. Hon verkade nära den neodadaistiska Fluxusrörelsen och tog under tidigt 1960-tal steget över till experimentell film. Mellan åren 1964 and 1972 regisserade Ono 16 kortfilmer, varav Fluxusfilmen No. 4 från 1966/1967 är en av de mest uppmärksammade.

Filmen refereras ofta till som Bottoms och består av en serie närbilder på människors rumpor. Verket gjordes i två versioner – den ena i kortfilmsformat i New York, den andra i långfilmsformat i London – varav den senare (som är den som visas i detta program) stoppades av den brittiska censuren. Ono hävdar att filmerna är ett upprop för fred, ”en mållös namninsamling som folk signerat med sina anus”. 1996 producerade Swatch en begränsad upplaga av klockor till minne av filmen.

Two Virgins och No. 5 (också känd som Smile) spelades in samma dag i John Lennons trädgård i Kenwood och tillhör den svit av filmer som Ono skapade till hyllning av hennes och Lennons kärlek, där den förra är en levande målning av det förälskade paret i slowmotion och den senare består av en lång närbild av Lennons smilande ansikte – inspelad med ”överljudshastighet” (20 000 bilder per minut) och ljudlagd med en matta av fågelkvitter, bilar och flygplan.

I en intervju med musiktidningen Rolling Stone förklarar Ono att filmerna speglar det drömlika tillstånd hon och Lennon vid stunden befann sig i:

“When we met we were so involved with each other that we couldn’t see anybody around us. We were just looking at each other and sometimes noticed that people were around us. We didn’t have time or space to consider what we looked like to others. We were really in a dream.” (1)

(1) Yoko Ono i intervju med Jonathan Cott, ”Yoko Ono and Her Sixteen-Track Voice”, Rolling Stone (1971).

Tora Berg, curator på Cinemateket inleder visningen.

Visningsmaterial från Yoko Ono.

Skriv ut