Cinemateket
Jeanne – jungfrun av Orléans. Del 2. Fängelserna

Jeanne – jungfrun av Orléans. Del 2. Fängelserna

Originaltitel: Jeanne la Pucelle. Les Prisons

Regi: Jacques Rivette

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Jacques Rivettes tvådelade film om Jeanne d’Arc är ett av nya vågen-regissörens mest ambitiösa projekt. Sandrine Bonnaire axlar rollen som martyren vars berättelse skildras från det att hon först lämnar sitt hem till hennes avrättning. En film som försöker att avmytologisera samtidigt som den inte vänder ryggen mot det oförklarliga.

När Jacques Rivette påbörjade sin film om Jeanne d’Arc gjorde han det väl medveten om att filmskapare som Carl Th. Dreyer, Victor Fleming, Roberto Rossellini, Otto Preminger och Robert Bresson redan hade berättat om martyren. Några av dessa var även betydande verk – i synnerhet Dreyers En kvinnas martyrium (1928) som ofta framhålls som ett av filmhistoriens viktigaste.

Det är kanske också främst till Dreyers och Bressons respektive filmer som Rivette förhåller sig. Något som primärt yttrar sig genom att filmen inte berättar om den rättegång som står i fokus i de två tidigare filmerna, utan även perioden som ledde fram till att hon ställdes inför rätta. I sin recension noterade Elisabeth Sörensson denna skillnad mellan Rivettes film och de tidigare tolkningarna:

”Rivette avstår från att, som brukligt, skildra den rättegång som förde Jeanne till bålet på torget i Rouen en majdag 1431; det är vägen dit, den aldrig dokumenterade vardagen, som intresserar honom. Han formar en episk fresk över ett nordeuropeiskt landskap med stallbackar och krigströtta soldater; hundraårskriget verkar ha gått in i ett lunkande skede. Han låter sin film vila i landskapet och hämtar stämningarna där; snön som knarrar under stegen, ljudet av hästhovar, raspet när Jeanne försöker lära sig att skriva sitt namn.” (1)

I Rivettes filmer finner sig rollfigurerna ofta fångade i en dimmig intrig där deras roller, precis som deras syften och drivkrafter, förblir diffusa. I Jeanne – jungfrun av Orléans må den övergripande intrigen vara betydligt klarare, men trots det förblir Jeannes personliga motivation ett mysterium.

Rivette lyckas på så sätt bevara ett visst mått av mystik samtidigt som filmen tydligt visar, genom de ändlösa (oftast verbala) striderna, förflyttningarna samt all dötid mellan epifanier och avgörande händelseutvecklingar, att även ett helgons berättelse är en historia om lera och blod.

(1) Elisabeth Sörensson, i Svenska Dagbladet (13 aug 1999).

Text: Stefan Ramstedt.

Läs mer om ”Jeanne – jungfrun av Orléans. Del 2. Fängelserna” i Svensk Filmdatabas

Skriv ut