Cinemateket
Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland

Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland

Originaltitel: Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland

Regi: Erik Bergström

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

I bildsköna snötunga skogar och fjällvyer möter vi Inka Länta och hennes familj i en av de tidigaste svenska dokumentärerna om samiskt liv. Svenska Filminstitutet har länge saknat visningskopior av Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland, men tack vare en omfattande digital restaurering kan filmen åter möta en publik.

Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland är en av de tidigaste svenska dokumentärerna om samiskt liv och tillkom som en fristående fortsättning på I fjällfolkets land: Dagar i Lappland hos Inka Länta och hennes fränder (1923), som hade rönt stora framgångar som skolfilm. Precis som föregångaren gjordes filmen i samarbete med samerna själva, nomadskolinspektören Erik Bergström samt erkände filmfotografen Gustaf Boge. Autentiska upptagningar varvas med dramatiserade inslag för att skapa spänning, men trots sin ålder och filmskaparnas utifrånperspektiv upplevs skildringen av det samiska som relativt rättvisande.

Vid branden i Vinterviken i september 1941 gick i princip alla negativ till spelfilmer som producerats av Svenska Biografteatern och Svensk Filmindustri under stumfilmstiden upp i rök. Originalnegativen till dokumentära filmer bevarades däremot på annat ställe, och ingick sedermera i det paket med kort- och journalfilmer som Svensk Filmindustri sålde till Sveriges Radio 1964; ett paket som alltså också innehöll material till längre stumfilmsdokumentärer. Allt material på brandfarlig nitratfilmsbas som ingick i paketet – cirka 5 500 rullar – omkopierades till så kallad säkerhetsfilm på acetatfilmsbas av Sveriges Radio under 1960- och 70-talen, med varierande resultat. 2007 donerades hela samlingen till Svenska Filminstitutet.

I samlingen ingick originalnegativet till Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland, och det enda som till häromåret fanns bevarat av filmen var svartvita kopior och mastrar utan läsbara mellantexter. Filmen restaurerades digitalt av Filminstitutet 2021, då det bevarade originalnegativet skannades i hög upplösning. Utifrån en textlista som bevarats i Statens biografbyrås handlingar på Riksarkivet kunde filmens textskyltar återskapas, och med hjälp av en färgtintad nitratkopia från tiden (bevarad hos EYE Filmmuseum i Amsterdam) rekonstruerades filmens ursprungliga färger, och filmen kan därmed efter närmare ett sekel återigen ses som den en gång var tänkt att visas.

Text: Tora Berg och Jon Wengström

Regi: Erik Bergström, medverkande: Inka Länta, Petter Länta, Anta Pirak, Henrik Omma, 1926, Sverige, 1 tim 6 min, svenska mellantexter, DCP (digitaliserad), bildformat: 1.33:1, barntillåten. Visningsmaterial från Svenska Filminstitutets filmarkiv.

Visas inom ramen för A Season of Classic Film, organiserat av Association des Cinémathèques Européennes.
With the support of the European Commission's Creative Europe MEDIA programme.

Fri entré!

Visningen inleds av Magnus Rosborn, filmarkivare vid Svenska Filminstitutet. Lotta Hasselquist Nilsson ackompanjerar på piano.

Läs mer om ”Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland” i Svensk Filmdatabas

Med ackja och ren i Inka Läntas vinterland ingår i temat

För evigheten - Filminstitutets filmsamlingar

Cinematekets uppdrag är att kuratera Filminstitutets filmsamlingar. Under denna återkommande rubrik uppmärksammar vi samlingarna, som är tänkta att bevara det kollektiva minne den rörliga bildens historia utgör – för evigheten.

Film och rörlig bild är på en och samma gång en konstform, en industriell marknadsvara och historiska dokument över ett samhälle i förvandling. Få uttryckssätt har kommit att prägla mänskligt liv och tänkande så mycket som film under de senaste 125 åren.

Svenska Filminstitutets arkivsamlingar utgör därför en del av vårt kollektiva minne och det nationella kulturarvet, som är värt att föra vidare till kommande generationer. Filminstitutets arkivsamlingar har sitt ursprung i bildandet av Svenska Filmsamfundet 1933, vilket gör Filminstitutets arkiv till ett av de äldsta ännu existerande i världen. Till en början samlade samfundet mestadels in böcker, tidskrifter, manuskript, stillbilder och affischer, men så småningom också filmer. Samfundets samlingar fick en självständig ställning 1940 under namnet Filmhistoriska samlingarna, vilka inhystes på Tekniska museet. 1964 donerades allt material till det då nybildade Svenska Filminstitutet, och samlingarna fördes sedermera fysiskt över till Filminstitutet när Filmhuset stod klart 1971.

Fokus för samlingarna har alltid varit svensk film, särskilt original- och bevarandematerial som kan användas till att framställa nya kopior, och som inte finns bevarat på annat håll i världen. Självklart samlades också visningskopior av svensk film in redan från början, inte minst från pionjärtiden, eftersom tanken med att samla in filmer också var att kunna tillgängliggöra filmarvet genom biografvisningar.

Men redan från starten omfattade filmsamlingarna även utländsk film som biografvisats i Sverige, och alltsedan dess har definitionen av svenskt filmarv inbegripit film som har visats på bio i Sverige, och därmed inte bara den nationella produktionen. De första filmerna som införlivades i samlingen inkom genom enskilda donationer och depositioner från privatsamlare, biografägare och bolag, och det var först när huvudmannaskapet för samlingarna gick över till Filminstitutet som regelbunden deposition av visningskopior från distributörer etablerades, vilket lade grunden till den visningsverksamhet som i dag sker i Cinematekets regi. Förutom från produktions- och distributionsbolag har depositioner och donationer genom åren också inkommit från kulturinstitutioner och enskilda filmare.

Till skillnad från tryckt material har det i Sverige aldrig funnits en pliktexemplarslagstiftning för film i originalformat: att producenter juridiskt skulle vara bundna att lämna in filmmaterial till Filminstitutet. I avsaknad av en sådan lagstiftning inrättade Filminstitutet från och med 1980 ett system för kontraktsbunden leverans, det vill säga bolag som erhåller någon form av produktionsstöd från Filminstitutet har alltsedan dess genom avtal förbundit sig att leverera så kallat säkerhetsmaterial (i huvudsak material som kan användas som underlag för nya kopior) till Filminstitutet för att på så sätt garantera att så mycket som möjligt av den nationella produktionen finns bevarad för framtida generationer.

Eftersom Sverige är ett litet land, med relativt begränsad filmproduktionsmiljö, har Filminstitutet tack vare goda relationer med branschen även fått in originalmaterial till svensk film från bolag som inte erhållit produktionsstöd. Detta förhållande till filmbranschen speglar inte bara Filminstitutets tillkomst, som ju var resultatet av en överenskommelse mellan staten och den kommersiella branschen, utan utgör också en naturlig fortsättning från tiden för Filmhistoriska samlingarna, vars existens under många år tryggades av bidrag från svenska produktions- och distributionsbolag.

Samlingarna har genom åren vuxit inte bara på grund av depositioner, donationer och avtalsenlig leverans av säkerhetsmaterial, utan också genom restaureringar och omkopieringar, då nya negativ, mastrar och biografkopior framställts. Fram till början av 1950- talet förelåg all film som införlivades i samlingarna på nitratfilmsbas, en lättantändlig och brandfarlig filmsort. För att säkra bevarandet började viss nitratfilm redan i slutet av 1950-talet att omkopieras till acetatfilm, en annan typ av film som inte är brandfarlig, och för att göra det möjligt att tillgängliggöra filmerna när visningar av nitratfilm av säkerhetsskäl började fasas ut.

Men det aktiva bevarandet i form av omkopiering och analog restaurering tog riktig fart först när Filminstitutet tog över samlingarna, och fokus låg till en början på svensk spelfilm från stumfilmstiden och från 1930- och 1940-talen. I början av 1980-talet fick filmarkivet utökade anslag för det aktiva bevarandet, och kunde då också på allvar sätta igång att omkopiera kort- och dokumentärfilm. Alltsedan dess har merparten av de filmer som bevarats genom restaurerings- och omkopieringsinsatser varit dokumentära kortfilmer, vilket också inkluderar journalfilmer samt reklamfilmer och andra typer av beställningsfilmer. I mitten av 1970-talet började det komma internationella larmrapporter om att filmer inspelade på färgfilmsnegativ under 1950-, 1960- och 1970- talen i hög grad drabbades av kemiska nedbrytningsprocesser om de förvarats undermåliga klimatförhållanden, och efter många års påtryckningar fick Filminstitutet i mitten av 1990-talet extra anslag för att inventera status och skick på negativ till svensk spelfilm från den aktuella tidsperioden, och under en tioårsperiod togs nya bevarandematerial och visningskopior fram på hundratalet långfilmer.

Fram till början av 2010-talet utfördes i huvudsak all restaurering på externa laboratorier runt om i Stockholm, men på grund av teknikskiftet i produktion, distribution och visning från analoga till digitala format upphörde det sista fullskaliga analoga laboratoriet med sin verksamhet 2011. Sedan dess har Filminstitutet bedrivit analog filmrestaurering i egen regi, och fokus har varit att säkra de filmer som fortfarande endast föreligger på nitratfilm, vilket i huvudsak är unik, internationell film från filmmediets allra första decennium, samt svensk kortfilm från 1920-, 1930- och 1940-talen.

Sedan mitten av 2010-talet har Filminstitutet också sin egen digitala restaureringsverksamhet, vilken resulterat i att ett allt större antal svenska filmer nu också finns tillgängliga i digitala format, både för biografvisning och för andra visningsfönster. Den digitala tekniken har också medfört att vissa filmer som tidigare restaurerats på analog väg nu restaurerats på nytt, eftersom det i dag finns möjligheter att komma till rätta med skador och problem som tidigare inte gått att åtgärda. Teknikskiftet i början av 2010-talet innebar också att material till ny film numera inkommer till samlingarna i form av digitala filer, och till produktionsstödda filmer levereras numera såväl mastermaterial som digitala visningskopior.

Dock har teknikskiftet inneburit att den tidigare frivilliga depositionen av biografkopior från distributörer i det närmaste har upphört. För att arkivet även framöver ska få in åtminstone en del av den utländska film som biografvisats i Sverige utökades 2017 den kontraktsbundna leveransen av film till att omfatta även distributörer som erhållit import- och/eller distributionsstöd från Filminstitutet, och sedan dess får arkivet återigen in svensktextade visningskopior.

Filmhistoriska samlingarna blev 1948 medlemmar i den internationella filmarkivfederationen FIAF, och inom ramen för FIAF har filmarkivet idkat ömsesidigt samarbete vad gäller lån av filmer för visningar och restaureringar, och kunnat införskaffa kopior av utländska klassiker, antingen genom byten eller via inköp. Berikandet av samlingarna genom aktiva förvärv från andra arkiv var särskilt starkt förekommande under 1960-talet. I tider av gynnsamma ekonomiska förutsättningar har Filminstitutet emellanåt kunnat fylla luckor i samlingarna också genom inköp från utländska producenter och rättighetsinnehavare.

Ett arkiv kan också betraktas utifrån det som inte finns – det som saknas. Dels det som aktivt valts bort genom insamlingspolicy och definition av uppdrag: Filminstitutets arkiv har traditionellt tagit hand om det som visats på biograf, eller underställts granskning av den svenska censuren med avseende på biografvisning. Detta innebär att det inom arkivets uppdrag rymts svensk och utländsk film, spelfilm och dokumentärer, kort- och långfilm, journalfilmer, reklamfilmer och trailrar. Annan film, såsom konstfilm, tv-film och olika typer av undervisningsoch beställningsfilmer, har därmed fallit utanför definitionen av vad Filminstitutets arkivsamlingar ska innehålla, men tas om hand av andra aktörer på det audiovisuella bevarandeområdet.

Men även inom ramen för det som Filminstitutet ska ta hand om finns luckor och glapp. Många av dessa luckor har uppstått eftersom depositioner av filmer historiskt sett i huvudsak varit frivillig. Luckor har också uppstått för att film är ett skört medium, som om det inte bevaras på rätt sätt riskerar att gå förlorad på grund av kemiska nedbrytningsprocesser (analog film) och underlåtenhet att migrera i tid (digital film), vilket understryker vikten av att film inkommer till Filminstitutets arkivsamlingar så tidigt som möjligt.

Vad gäller den svenska spelfilmsproduktionen från stumfilmsepoken räknar man med att cirka 55 procent har gått förlorad. Den enskilt mest avgörande händelsen var branden i Svensk Filmindustris lokaler i Vinterviken utanför Stockholm i september 1941, då i princip alla negativ till svensk stumfilmsfiktion gick upp i rök, och i de flesta fall har inte kopior från negativen påträffats vare sig i Sverige eller utomlands sedan dess.

Hur mycket av den totala stumfilmsproduktionen som gått förlorad går inte att uppskatta, eftersom det saknas information om hur många journal-, dokumentär-, reklam- och beställningsfilmer som faktiskt gjordes. I åter andra fall finns endast kortare fragment kvar, som ger en samtidigt fascinerande och smärtsam föreställning om vad som en gång faktiskt förelåg, och sågs och uppskattades av dåtidens biografbesökare. Vad gäller ljudfilmen finns väsentligt större andel av den svenska filmen bevarad – endast cirka tre procent av de biografvisade långfilmer som producerades under 1900-talet saknas.

När Filmhistoriska samlingarna fördes över till Filminstitutet 1964 fanns drygt 600 filmer i samlingarna. I dag finns material till cirka 31 000 filmer bevarade. Ambitionen med den återkommande programpunkten ”För evigheten” är att med tio visningar per termin lyfta fram det rika och i flera fall unika filmarv som finns i Filminstitutets arkivsamlingar, och genom att programsätta såväl guldkorn som dolda skatter spegla samlingarnas bredd, och ge en så mångfacetterad bild av filmarkivets uppkomst och utveckling som möjligt.

Kuraterat av Jon Wengström, Senior Curator vid Svenska Filminstitutets filmarkiv, i samarbete med Stefan Ramstedt och Tora Berg.
Läs mer om temat

Skriv ut