Processen mot Jeanne d'Arc
Originaltitel: Procès de Jeanne d'Arc
Regi: Robert Bresson
Skådespelare: Florence Delay, Jean-Claude Fourneau, Roger Honorat
Samma år som Orson Welles filmar Franz Kafkas Processen (1962) gör Robert Bresson sin första historiska film: Processen mot Jeanne d'Arc. Men trots rättegångstematiken skiljer sig filmerna åt mycket. Bressons film är en historisk film där han försöker undgå att hemfalla åt klichéerna inom genren. Bresson vill "med hjälp av ord som är historiska finna en sanning som inte är historisk". Jeannes ord skapar en kontrast mellan den mänskliga och gudomliga tiden.
Både rum och tid är fragmenterade i filmen. Vi ser aldrig en totalbild på hur rättegångssalen ser ut, eller hur olika rollfigurer är placerade i relation till varandra. Samma osäkerhet gäller tiden då det är oklart exakt hur lång tid både rättegången och Jeannes fängelsevistelse tar. Likt En dödsdömd har rymt (1956) ser vi de repetitiva händelserna som hör till ett liv i fångenskap.
Det är omöjligt att här inte tänka på Carl Th. Dreyers En kvinnas martyrium (1928). Där dansken fokuserar på närbilder på Maria Falconettis uttrycksfulla ansikte som tittar upp så filmar fransmannen sin så kallade modell genom att visa enskilda kroppsdelar som händer och fötter samt ansiktet som blickar ner. Bresson ska ha sagt till sin fotograf att inte ta några närbilder på Jeannes ansikte, allt för att undvika jämförelser med Dreyer.
Procès de Jeanne d'Arc. 1962, Frankrike, 1 tim 5 min, franska, engelsk text, digital kopia, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från MK2.
Läs mer om ”Processen mot Jeanne d'Arc” i Svensk Filmdatabas
Processen mot Jeanne d'Arc ingår i temat
Tid: Robert Bresson - Nuets magi
Robert Bresson är en av efterkrigstidens mest inflytelserika regissörer och han kom att bli husgud för filmarna inom den franska nya vågen. Fast han oftast utgick från kända författare som Fjodor Dostojevskij och Lev Tolstoj bär filmerna omisskännligt hans eget signum. Bressons estetik kännetecknas av ett karaktäristiskt ljudarbete och användandet av amatörskådespelare i bärande roller. Hans rollfigurer lever nästan alltid i ett presens. Det är sällan vi får veta något om deras förflutna eller deras framtid. Man kan tala om en tidens uttänjning med en subjektiv inre tid - en nuets magi.
