Following
Originaltitel: Following
Regi: Christopher Nolan
Skådespelare: Jeremy Theobald, Alex Haw, Lucy Russell
En sysslolös, aspirerande författare börjar förfölja folk på måfå, vem som helst bara för att se vart de är på väg. När urvalet för förföljandet slutar bli slumpartat, och han bryter sina egna regler om att inte följa efter samma person vid mer än ett tillfälle uppstår problem.
Varje lördag, under loppet av ett år, samlade Christopher Nolan familj och vänner för att spela in långfilmsdebuten på 16 mm-film som han förvärvat med hjälp av överskottet på biljettintäkterna i den filmstudio han drev tillsammans med sin blivande producent (och fru) Emma Thomas.
Inspiration till Following kom från författaren Raymond Chandler och regissören Jacques Tourneur (i synnerhet dennes Skuggor ur det förflutna [1947]) samt från Nolans personliga erfarenhet av inbrott. Någon bröt sig in i hans hem, stal några CD-skivor, ett par böcker, några personliga föremål - och en väska.
Filmen skrevs kronologiskt men - påverkad av Quentin Tarantinos De hänsynslösa (1992) och Pulp Fiction (1994) - styckade Nolan upp den i klippbordet, kastade om scenerna och landade i en ny icke-linjär ordning. Om man lyssnar noga hör man en tickande klocka i filmens ljudspår - ett grepp som effektfullt återkommer i Dunkirk (2017).
Following. 1998, Storbritannien, 1 tim 9 min, engelska, svensk text, digital kopia, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från NonStop Entertainment.
Läs mer om ”Following” i Svensk Filmdatabas
Following ingår i temat
Tid: Christopher Nolan - Tiden i huvudrollen
Alltsedan debuten med Following (1998) har Christopher Nolan satt den filmiska tiden i centrum. Han har vridit och vänt på den och låtit den röra sig i olika hastighet i parallella tidslinjer. Rollfigurer som rör sig framåt i tiden interagerar med personer som rör sig i motsatt riktning och fysiska gränser stramas åt och suddas ut. En regissör som så konsekvent fokuserar på ett ickelinjärt berättande skulle lätt kunna betraktas som svår, men Nolan har lyckats med konststycket att kombinera ett personligt (och emellanåt mycket invecklat) konstnärligt tilltal med en stor publik.