Happy Hour

Innan Ryusuke Hamaguchi blev världskänd med Drive My Car (2021) fick han festivalpublik på fall med Happy Hour, ett intimt epos om fyra väninnor i Kobe vars vänskapsband prövas av äktenskapsproblem som repareras under tid.

Titeln kan tyckas ironisk, då det snarare än en enskild timme rör sig om drygt fem timmar - och inte rakt igenom lyckliga sådana. Kritikern Jonathan Romney beskriver "ett slags ensemblemelodram" som under filmens gång utvecklas till en antimelodram där känslorna ges tid att analyseras.

För sajten Notebook skriver Lawrence Garcia utifrån Happy Hour om hur anmärkningsvärt långa filmer - likt Jacques Rivettes Out 1 (1971), eller Edward Yangs A Brighter Summer Day (1991) - ofta kan uppnå mer "säreget 'filmiska' effekter" än verk av mer konventionellt omfång. Han menar att detta beror på filmernas möjlighet att dröja sig kvar vid enskilda, till synes triviala händelser under längre tid än vad publiken är van vid. Och nej, inte för att tålmodigt observera rollfigurer eller fånga livets rytm, som Garcia pekar på som kritikerklyschor i sammanhanget, utan som i Hamaguchis fall: betona de stunder som är av känslomässig eller filosofisk betydelse för rollfigurerna.

Happi Awa. 2015, Japan, 5 tim 17 min (plus 2 x 15 min paus), japanska, engelsk text, digital kopia, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från m-appeal.

Filmen visas med två pauser på 15 min vardera.