The House That Jack Built

"This is not rock'n'roll. This is genocide", deklarerade Lars von Trier, iförd Mishima-betonad bandana, i en konstlös och osmickrande påannons på Youtube för sin bloddränkta seriemördarfilm. Det är hans första film med en manlig huvudroll på trettiotre år och enligt honom själv ett självporträtt. Resultatet är ett vidrigt mästerverk om en psykopatisk ingenjör med konstnärsambitioner som försöker bygga ett hus men istället tvångsmässigt börjar utföra allt groteskare mord.

Ramhistoriens mystiske Verge (en nödtorftigt omdöpt Vergilius från Dantes Inferno), som tvingas lyssna på Jack när denne rationaliserar sina dåd med filosofiska och konsthistoriska utläggningar - visualiserade i diagram, målningar och filmklipp, ibland från von Triers egna filmer - är inte imponerad. Att döma av vattenplasket och de ekande grottväggarna i mörkret är Jack på mot sitt rättmätiga straff.

Filmen delade kritikerna i mer polariserade läger än vanligt och kallades allt från outhärdlig, misogyn och självupptagen till svarthumoristisk obduktion av både konstnärsegot och "Homos Trumpus", von Triers namn på den nya människan. Röda kepsar spelar också en central, om än dubbeltydig, roll i den familjemassaker som orsakade massflykt från biografen i Cannes. Matt Dillon gör sitt livs roll som empatistörd, slafsig psykopat i blodfläckade glasögon och tar död på alla försök att ge seriemördare en aura av mystik.

The House That Jack Built. 2018, Danmark, Sverige, Tyskland, 2 tim 26 min, engelska, svensk text, digital kopia, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Nordisk Film.

Läs mer om ”The House That Jack Built” i Svensk Filmdatabas