En ljuv kvinna
Originaltitel: Une femme douce
Regi: Robert Bresson
"Man skapar inte genom att lägga till utan genom att dra ifrån" lyder en av aforismerna i Robert Bressons bok Anteckningar om filmkonsten (1975). Enligt honom finns det alldeles för mycket mening i en bild, så han försöker tömma den på betydelser. Titelfigurens självmord i filmens inledning skildras med väldigt enkla medel: ett bord som välter, en gungstol i rörelse på en balkong, en bild på en vit sjal som singlar ner genom luften samt en bil som bromsar in framför en död kvinna på marken. Dessa detaljer och det vi hör på ljudspåret får oss att ana hela händelsen, fast vi bara fått ta del av olika fragment i bild och ljud.
Bressons första färgfilm är baserad på en novell av Fjodor Dostojevskij och både börjar och slutar med döden. Han klipper kontinuerligt fram och tillbaka mellan bilden på en död kvinna i nuet och en levande kvinna i det förflutna. På detta sätt experimenterar Bresson med flashbackstrukturen och åskådarens perception av tiden. Vi får se kvinnans förhållande till en pantlånare vilket etableras med den ojämlika ekonomiska balansen könen emellan. Fastän filmen hade premiär året efter majrevolten 1968, så hänvisas inte explicit till händelserna. Ändå tycks En ljuv kvinna fånga något av tidsandan och besvikelsen över uteblivna förändringar.
Une femme douce. 1969, Frankrike, 1 tim 28 min, franska, engelsk text, digital kopia, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Park Circus.
Läs mer om ”En ljuv kvinna” i Svensk Filmdatabas
En ljuv kvinna ingår i temat
Tid: Robert Bresson - Nuets magi
Robert Bresson är en av efterkrigstidens mest inflytelserika regissörer och han kom att bli husgud för filmarna inom den franska nya vågen. Fast han oftast utgick från kända författare som Fjodor Dostojevskij och Lev Tolstoj bär filmerna omisskännligt hans eget signum. Bressons estetik kännetecknas av ett karaktäristiskt ljudarbete och användandet av amatörskådespelare i bärande roller. Hans rollfigurer lever nästan alltid i ett presens. Det är sällan vi får veta något om deras förflutna eller deras framtid. Man kan tala om en tidens uttänjning med en subjektiv inre tid - en nuets magi.
