Cinemateket
Mannen som älskade kvinnor

Mannen som älskade kvinnor

Originaltitel: L'homme qui aimait les femmes

Regi: François Truffaut

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

En rad kvinnor defilerar förbi en nygrävd grav, och det enda man ser är deras ben, i nylonstrumpor. På ljudspåret säger en av dem att ”nu ser han oss ur det perfekta perspektivet”. Den döde, som själv berättar sin historia, var besatt av rytmen av kvinnoben i rörelse, och regissören såg honom som en utveckling av den målande kvinnojägaren i Bruden bar svart. ”Jag är för en påklädd erotik”, sa Truffaut.

Filmfakta

Originaltitel: L'homme qui aimait les femmes
Regi: François Truffaut
Medverkande: Charles Denner, Brigitte Fossey, Nelly Borgeaud
År: 1977
Land: Frankrike
Format: 35 mm
Längd: 1 tim 58 min
Dialogspråk: Franska
Text: Svensk text
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Läs mer om ”Mannen som älskade kvinnor” i Svensk Filmdatabas

Mannen som älskade kvinnor ingår i temat

François Truffaut

”Jag är helt inriktad på det som varit. Jag arbetar med mitt förflutna, mitt och andras. Jag är emot glömskan.”
Av de 400 biografer som fanns i Paris efter kriget låg hälften inom räckhåll för François Truffaut, och vissa visade film redan klockan elva. Hemma ville man bli av med honom och i skolan blev han straffad, så han skolkade och smet in på allt han kunde. När han var 14 blev han relegerad. Han beslöt att se tre filmer om dagen och läsa tre romaner i veckan, startade en filmklubb, stal en skrivmaskin, förfalskade checkar, togs till polisen av sin far (som inte var hans far) och sattes på ungdomsanstalt.
Filmen räddade mig, sa Truffaut. Den och André Bazin. Bazin var redaktör för Cahiers du cinéma, tidskriften som var så viktig för nya vågen, och lärde känna ynglingen som gick på allt på hans filmklubb. Han fick ut honom från anstalten, och ur armén när han rymt.
Den filmbesatte skolkaren som inte ville gå hem blev kritiker i Cahiers i stället för kriminell, och skrev om hur livlös den samtida franska filmen var. På Cinemateket studerade han sina idoler. Störst av alla var Jean Renoir, ”den enda som inte gjort ett enda fel i någon av sina filmer”. Filmkritikern Jan Aghed har skrivit vackert om själsfränderna: ”Truffauts kärleksfulla och överseende humor visavi människorna, deras förvillelser, narraktighet och upptåg är typiska beståndsdelar i den store Renoirs regissörstemperament.”
Lättare kameror, känsligare film, idéer om kameran som penna och regissören som auteur, mer statligt stöd, retrospektiverna på Cinemateket – nära 100 regissörer långfilmsdebuterade i Frankrike 1958–1962.
Truffaut och Jean-Luc Godard, vapenbröderna från Cahiers, blev nya vågens stora stjärnor. Men de skulle snart dra åt var sitt håll. Truffaut ville svepa med sig sin publik, få den att följa med i berättelsen. Godard ville göra åskådarna medvetna om att det var filmer de såg. Det slutade med att han gick från visningen när Dag som natt hade världspremiär i Cannes. I ett brev till Truffaut kallade han honom en lögnare som gått tillbaka till en narrativ tradition där man vill få publiken att tro att film är verklighet.
En narrativ tradition som vilade mer på observation och syntes än på subjektivitet och självutforskning, sa Truffaut långt senare.
”Jag vet inte om det fanns någon riktig plan bakom nya vågen, men själv hade jag aldrig någon idé om att jag skulle revolutionera filmen eller uttrycka mig annorlunda än tidigare filmare. Jag hade aldrig tyckt att det var något fel på filmen, förutom att den inte var uppriktig. Jag skulle göra likadant men bättre. Idén var inte att skapa någon ny och annorlunda sorts film, utan att göra den som existerade mer sann.”

Text: Nina Widerberg, filmhistorisk skribent på Filminstitutet
Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i François Truffaut