Hägringen

En ensam ung man kommer till Stockholm och vi får följa hans vandringar i storstaden under ett dygn. Han kämpar förgäves för att förstå sig på och hitta en plats i det moderna samhället. När han besöker en fabrik finns inte längre komiken hos Chaplins Moderna tider (1936) kvar, utan bara utanförskap och alienation. Liksom hos avantgardister som Maya Deren och Jean Cocteau går rollfiguren hinderlöst mellan olika rum och världar. Den vackraste sekvensen i filmen återfinns i slutet när den unge mannen rör sig i ett museum. Där bryts den realistiska vardagsskildringen av stadens aktiviteter från tidigare i filmen mot rent hallucinatoriska bilder.

Långt innan Peter Weiss började göra sina experimentella kortfilmer i början av 1950-talet skissade han på Hägringen, som kom att bli hans enda långfilm. För det underbara fotot står Gustaf Mandal och i huvudrollen syns Staffan Lamm, senare själv filmskapare.

Hägringen. 1959, Sverige, 1 tim 23 min, svenska, tyska, engelska, utan text, digital kopia, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Svenska Filminstitutet.

Läs mer om ”Hägringen” i Svensk Filmdatabas