Cinemateket
Jag bekänner

Jag bekänner

Originaltitel: I Confess

Regi: Alfred Hitchcock

Filmhuset - Bio Victor Lägg till i kalender

Montgomery Clifts katolska präst anklagas för mord, men hamnar i en rävsax när han inte kan rentvå sitt namn utan att bryta sin tystnadsplikt. Det mörka spänningsdramat Jag bekänner, efter Paul Anthelmes pjäs, frossar i falska anklagelser, skuldkänslor, utpressning och förbjudet begär. Ett klassiskt Hitchcock-recept i något annorlunda format som skar sig med samtida kritiker, men i efterhand har filmen stämplats som bortglömt mästerverk.

Premissen är klassiskt hitchcocksk med en falskt anklagad man i centrum. Skruven är att mördaren biktat sig för den anklagade, Montgomery Clifts stiliga präst, som i sin tur inte kan rentvå sitt namn utan att bryta tystnadsplikten. Dessutom har prästen inte sett mördaren med egna ögon.

På 1930-talet ska Alfred Hitchcock ha fastnat för Paul Anthelmes pjäs Nos deux consciences (1902). Förproduktionen av Jag bekänner var utdragen och rörig, med flera byten av manusförfattare. Först var det tänkt att den ungerska pjäsförfattaren George Tabori skulle bearbeta Anthelmes pjäs, men berättelsen – av Tabori tänkt som en allegori över McCarthyismen – blev för mörk för producenternas smak. Tabori ska senare ha avfärdat Hitchcock som en underhållare, och Jag bekänner som raka motsatsen till den europeiska film som pjäsförfattaren växte upp med, berättar Philip Oltermann i en del av Guardians ”My Favourite Hitchcock”-följetong.

”I can tell why Tabori might have said that, but I also reckon couldn't have been more wrong. Even without Tabori's final touches, I Confess is Hitchcock's most European film: continental arthouse with a dash of British humour, barely touching the American gothic that became Hitch's trademark.” (1)

Filmen utspelas i franskkanadensiska Québec, där filmen också spelades in. Spänningen byggs upp med dramatiska stadsbilder och skuggor, med utpressning och intriger kopplade till prästens flickvän, spelad av Anne Baxter. Hennes roll var först tänkt för Anita Björk, som Hitchcock hade sett i Fröken Julie (1951), men när hon väl anlände till Hollywood med sin familj vände Warner Bros. ryggen till regissörens förstahandsval.

Filmen mottogs kyligt vitt och brett, men omvärderades så småningom. Innan Oltermanns tidigare nämnda artikel stack Éric Rohmer ut hakan i Cahiers du cinéma genom att utnämna filmen till ett modernt mästerverk.

(1) Philip Oltermann, ”My Favourite Hitchcock: I Confess”, i The Guardian (8 augusti 2012).

Text: Sebastian Lindvall

Regi: Alfred Hitchcock, medverkande: Montgomery Clift, Anne Baxter, Karl Malden, 1953, USA, 1 tim 35 min, engelska, utan text, 35 mm, bildformat: 1.37:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från British Film Institute.

Läs mer om ”Jag bekänner” i Svensk Filmdatabas

Jag bekänner ingår i temat

Alfred Hitchcock – Spänningens mästare

Januari 2020 påbörjades vad som var tänkt att bli en årslång Alfred Hitchcock-retrospektiv på Cinemateket. Några månader senare bröt pandemin ut, varpå filmerna visades för en drastiskt krympande publik. Snart stängde biograferna och med det avbröts visningarna i förtid.

Under 2022 får Cinemateksbesökare en ny chans att upptäcka spänningsmästarens filmskatt på stor duk. Hälften av filmerna visades under våren och den andra hälften visas nu i höst

Alfred Hitchcocks succéartade genombrott kom med The Lodger: A Story of the London Fog (1927). En Jack Uppskäraren-figur härjar i skydd av Londons dimma och specialiserar sig på blondiner. Spänningsmomentet i The Lodger rör huruvida en ung man är den skyldige seriemördaren. Romantiska spänningsfilmer blev efterhand Hitchcocks brittiska varumärke, med De 39 stegen (1935) som höjdpunkt.

Hitchcock kom till Hollywood och David O. Selznick med Rebecca (1940) som förstlingsverk. Periodens bästa film är Skuggan av ett tvivel (1943). Här vänds den sömniga småstadens vardagslunk upp och ner när en manipulativ mördare söker skydd undan lagens långa arm hos sin intet ont anande systers familj. Dynamiken mellan Joseph Cottens mördare och hans initialt oskuldsfulla systerdotter (Teresa Wright) – bägge kallas dessutom Charlie – är filmens nav.

Efter Selznick-perioden etablerade sig Hitchcock som egen producent tillsammans med Sidney Bernstein. Den första av deras filmer var den experimentella Repet (1948), med långa obrutna tagningar som illuderar ett kontinuerligt skeende i ett och samma rum. Främlingar på tåg (1951) är det odisputabla mästerverket från denna produktionskonstellation, inte minst genom Robert Walkers helt igenom formidabla rollporträtt av en psykopatisk dandyfigur.

Fönstret åt gården (1954), blev ännu en i serien av klaustrofobiskt begränsade iscensättningar. En stjärnfotograf är instängd i sin lägenhet med benet gipsat efter ett dumdristigt försök att fånga en fartfylld bild. Filmen är spänningsfylld till bristningsgränsen när det halvt oskyldiga spionerandet – eller är detta osund voyeurism? – på grannarna får karaktären av deckargåta: har frun i en av lägenheterna mördats av sin man?

Studie i brott (1958) tillkom i en stafett med många manuspennor innan Hitchcock var nöjd. Ett problem inför inspelning var att fylla den kvinnliga huvudrollen. Förstavalet var Vera Miles, men hon var gravid, till Hitchcocks irritation. Eftervärlden har inte delat Hitchcocks reservation beträffande Kim Novak. Filmen är kusligt suggestiv i den bildmagi som trollas fram runt den detektiviskt ovilliga Scottie, spelad av James Stewart. Oförmögen att arbeta som detektiv hos polisen på grund av att han drabbats av traumatisk svindel lockas han in i rollen som privatspanare av en gammal bekant som är bekymrad över sin hustrus förehavanden. Efter att ha sett henne accepterar den fascinerade Scottie. Därmed snärjs han i en serie charader och iscensättningar när han med bil genomkorsar San Francisco i den skönas spår. Den komplicerade intrigen är inte huvudärendet utan i stället allt det som filmen aktualiserar kring fiktion, fascination, filosofi, identitet, maskerad och rollspel. Här drivs detektiven till psykos, och reprisen av förloppet blir dubbelt fatal.

I sista minuten (1959) är en slutpunkt för den klassiska Hollywoodstilens berättarmodell: rak intrig, om än inte nödvändigtvis kronologisk, tydlig gestaltning av tid och rum, och med gripbara rollfigurer, gärna gestaltade av stjärnor. Hitchcocks modell för rak intrig var begreppet MacGuffin – det som motiverar rollfigurerna och driver handlingen, men som egentligen är betydelselöst. I sista minuten har några av de mest formidabla avsnitt som någonsin filmats. Scenen mellan Cary Grant och Eva Marie Saint i restaurangvagnen, lätt, luftig och erotiskt laddad – och oemotståndligt filmisk. Och sättet att hantera tid och rum: vindpinad landskapstristess och utdragen händelselöshet vänds till en veritabel kanonad från luften i scenerna från Prairie Stop, mitt i ingenstans.

Psycho (1960) gjordes på lågbudgetmanér. Filmen flyttade fokus från spänningsthriller till skräckfilmens gotiska scenografi; inte minst gäller detta familjen Bates Edward Hopper-inspirerade hem. Anthony Perkins gjorde sitt livs roll som Norman Bates.

Flytten till Universal efter Psycho inledde inte Hitchcocks bästa period. Fåglarna (1963) var lyckad, beträffande Marnie (1964) går meningarna isär. De följande filmerna hyllas av få: En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969). Så följde Frenzy (1972) som en hyllad comeback till London. Karriären avslutades med Arvet (1976) med Ernest Lehman som manusförfattare. Hitchcock var nu sliten och även hustrun Alma, som hade fingret med i alla aspekter av hans verksamhet, var sjuklig. Deras sista gemensamma framträdanden var i samband med att Alfred Hitchcock 1973 tilldelades en Life Achievement Award av the American Film Institute. Några månader före hans död adlades han av det engelska hovet.

Att samlat på duk få överblick över hans produktion är ett måste för alla som ännu hyser ett intresse för mediet i dess ursprungliga form, som biografupplevelse. De drygt 50 filmerna sammantagna utgör ett av vår tids mest centrala kulturarv.

Läs mer: François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Alfred Hitchcock – Spänningens mästare