Prästmans dagbok
Originaltitel: Journal d'un curé de campagne
Regi: Robert Bresson
Skådespelare: Claude Laydu, Léon Arvel, Antoine Balpêtré
Robert Bressons första filmatisering av en bok av Georges Bernanos berättar om en landsortspräst som kommer till en liten ort där församlingen är både likgiltiga och fientliga mot honom. Filmkritikern André Bazin tyckte filmen var litterär medan romanförlagan målar upp visuella bilder. Det är sant att filmen håller sig nära texten, inte minst i de otaliga scener där vi hör prästens inre röst samtidigt som kameran registrerar när detsamma skrivs i dagboken. Prästen livnär sig på orden lika mycket som på vinet han dricker i sin ensamhet.
Claude Laydu som spelar titelns präst blev Bressons första experiment med så kallade "modeller." Han får spela mot de andra aktörerna som spelar mer teatralt. Detta märks främst i scenerna mellan prästen och hans mentor som får stå för en mer traditionell skådespelarstil. Fast filmen innehåller rätt mycket icke-diegetisk musik så märks Bressons teori om ljudet redan här. Ljuden av tågvisslor, bilar som kör förbi eller skottet när byläkaren tar sitt liv skapar ett djup som inte finns i bilderna. Prästmans dagbok är en film om ensamhet (både kroppslig och andlig), där rollfigurerna ofta ramas in av fönsterkarmen, och som slutar med en bild på korset och orden "Tout est grace" (=Allt är nåd).
Journal d'un curé de campagne. 1951, Frankrike, 1 tim 46 min, franska, svensk text, 35 mm, barntillåten. Visningsmaterial från Svenska Filminstitutet.
Läs mer om ”Prästmans dagbok” i Svensk Filmdatabas
Prästmans dagbok ingår i temat
Tid: Robert Bresson - Nuets magi
Robert Bresson är en av efterkrigstidens mest inflytelserika regissörer och han kom att bli husgud för filmarna inom den franska nya vågen. Fast han oftast utgick från kända författare som Fjodor Dostojevskij och Lev Tolstoj bär filmerna omisskännligt hans eget signum. Bressons estetik kännetecknas av ett karaktäristiskt ljudarbete och användandet av amatörskådespelare i bärande roller. Hans rollfigurer lever nästan alltid i ett presens. Det är sällan vi får veta något om deras förflutna eller deras framtid. Man kan tala om en tidens uttänjning med en subjektiv inre tid - en nuets magi.
