Cinemateket
En dam försvinner

En dam försvinner

Originaltitel: The Lady Vanishes

Regi: Alfred Hitchcock

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Diabolisk thrillerkomedi där förmögen tåglufferska dras in i utredningen av sin äldre medresenärs mystiska försvinnande. Spänning, elegans, charm och bitsk humor i tekniskt imponerande film full av ljuvliga biroller. En dam försvinner slog kassarekord i Storbritannien och hör till Hitchcocks bästa brittiska filmer.

Iris Henderson är väg hem från det fiktiva landet Bandrika när tåget hon färdas i fastnar i en lavin. Tillsammans med de andra passagerarna, bland dessa musikstudenten Gilbert och vänliga Miss Froy, tvingas hon tillbringa natten på ett hotell. När de nästa dag ska resa vidare får Iris en blomkruka i huvudet. Till undsättning kommer Miss Froy som senare mystiskt går upp i rök. När ingen av medpassagerarna tycks kännas vid den försvunna damen tvingas Iris ta saken i egna händer.

En dam försvinner bygger på en roman av Ethel Lina White (som också skrev förlagan till Spiraltrappan, 1945) och manuset skrevs av Sidney Gilliat och Frank Launder som gjorde flera uppskattade ändringar. Bland annat lade de till det cricketbesatta paret Charters och Caldicott som blev omåttligt populära och därefter dök upp i flera filmer och radioprogram. I mitten av 1980-talet fick rollfigurerna en egen tv-serie.

I samtal med François Truffaut delar Alfred Hitchcock med sig av hur han tänkt kring spänningsbygget:

”Filmen gjordes 1938 i Islingtons lilla ateljé på en yta av omkring 30 kvm med en kameravagn, och resten gjordes med bakprojektioner eller modeller. Tekniskt var det en mycket spännande film att göra. Jag hade t.ex. en scen i En dam försvinner med en förgiftad dryck som var mycket traditionell. Vad gör man vanligtvis med en sådan scen? Man klarar sig på dialogen: ”Drick nu…” ”Nej, tack.” ”Joo, jag försäkrar att ni kommer att må bra av det.” ”Inte just nu, tack.” ”Jag insisterar.” ”Alltför älskvärt…” och personen tar glaset, för det till munnen, tar bort det, ställer ner det, tar upp det igen, börjar återigen tala innan han beslutar sig för att dricka. O.s.v. Jag resonerade så här: ”Nej, så ska vi inte göra, vi ska ändra lite grann på scenen.” Jag tog en del av denna scen tvärsigenom glaset så att publiken omedelbart ser det, men personerna i filmen rör inte glasen förrän vid scenens slut. Så jag lät göra exceptionellt stora glas: och numera återgår jag ofta till stora accessoarer.” (1)

(1) François Truffaut (övers. Torsten Manns) Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Tora Berg

Läs mer om ”En dam försvinner” i Svensk Filmdatabas

En dam försvinner ingår i temat

Alfred Hitchcock – Spänningens mästare

Januari 2020 påbörjades vad som var tänkt att bli en årslång Alfred Hitchcock-retrospektiv på Cinemateket. Några månader senare bröt pandemin ut, varpå filmerna visades för en drastiskt krympande publik. Snart stängde biograferna och med det avbröts visningarna i förtid.

Under 2022 får Cinemateksbesökare en ny chans att upptäcka spänningsmästarens filmskatt på stor duk. Hälften av filmerna visades under våren och den andra hälften visas nu i höst

Alfred Hitchcocks succéartade genombrott kom med The Lodger: A Story of the London Fog (1927). En Jack Uppskäraren-figur härjar i skydd av Londons dimma och specialiserar sig på blondiner. Spänningsmomentet i The Lodger rör huruvida en ung man är den skyldige seriemördaren. Romantiska spänningsfilmer blev efterhand Hitchcocks brittiska varumärke, med De 39 stegen (1935) som höjdpunkt.

Hitchcock kom till Hollywood och David O. Selznick med Rebecca (1940) som förstlingsverk. Periodens bästa film är Skuggan av ett tvivel (1943). Här vänds den sömniga småstadens vardagslunk upp och ner när en manipulativ mördare söker skydd undan lagens långa arm hos sin intet ont anande systers familj. Dynamiken mellan Joseph Cottens mördare och hans initialt oskuldsfulla systerdotter (Teresa Wright) – bägge kallas dessutom Charlie – är filmens nav.

Efter Selznick-perioden etablerade sig Hitchcock som egen producent tillsammans med Sidney Bernstein. Den första av deras filmer var den experimentella Repet (1948), med långa obrutna tagningar som illuderar ett kontinuerligt skeende i ett och samma rum. Främlingar på tåg (1951) är det odisputabla mästerverket från denna produktionskonstellation, inte minst genom Robert Walkers helt igenom formidabla rollporträtt av en psykopatisk dandyfigur.

Fönstret åt gården (1954), blev ännu en i serien av klaustrofobiskt begränsade iscensättningar. En stjärnfotograf är instängd i sin lägenhet med benet gipsat efter ett dumdristigt försök att fånga en fartfylld bild. Filmen är spänningsfylld till bristningsgränsen när det halvt oskyldiga spionerandet – eller är detta osund voyeurism? – på grannarna får karaktären av deckargåta: har frun i en av lägenheterna mördats av sin man?

Studie i brott (1958) tillkom i en stafett med många manuspennor innan Hitchcock var nöjd. Ett problem inför inspelning var att fylla den kvinnliga huvudrollen. Förstavalet var Vera Miles, men hon var gravid, till Hitchcocks irritation. Eftervärlden har inte delat Hitchcocks reservation beträffande Kim Novak. Filmen är kusligt suggestiv i den bildmagi som trollas fram runt den detektiviskt ovilliga Scottie, spelad av James Stewart. Oförmögen att arbeta som detektiv hos polisen på grund av att han drabbats av traumatisk svindel lockas han in i rollen som privatspanare av en gammal bekant som är bekymrad över sin hustrus förehavanden. Efter att ha sett henne accepterar den fascinerade Scottie. Därmed snärjs han i en serie charader och iscensättningar när han med bil genomkorsar San Francisco i den skönas spår. Den komplicerade intrigen är inte huvudärendet utan i stället allt det som filmen aktualiserar kring fiktion, fascination, filosofi, identitet, maskerad och rollspel. Här drivs detektiven till psykos, och reprisen av förloppet blir dubbelt fatal.

I sista minuten (1959) är en slutpunkt för den klassiska Hollywoodstilens berättarmodell: rak intrig, om än inte nödvändigtvis kronologisk, tydlig gestaltning av tid och rum, och med gripbara rollfigurer, gärna gestaltade av stjärnor. Hitchcocks modell för rak intrig var begreppet MacGuffin – det som motiverar rollfigurerna och driver handlingen, men som egentligen är betydelselöst. I sista minuten har några av de mest formidabla avsnitt som någonsin filmats. Scenen mellan Cary Grant och Eva Marie Saint i restaurangvagnen, lätt, luftig och erotiskt laddad – och oemotståndligt filmisk. Och sättet att hantera tid och rum: vindpinad landskapstristess och utdragen händelselöshet vänds till en veritabel kanonad från luften i scenerna från Prairie Stop, mitt i ingenstans.

Psycho (1960) gjordes på lågbudgetmanér. Filmen flyttade fokus från spänningsthriller till skräckfilmens gotiska scenografi; inte minst gäller detta familjen Bates Edward Hopper-inspirerade hem. Anthony Perkins gjorde sitt livs roll som Norman Bates.

Flytten till Universal efter Psycho inledde inte Hitchcocks bästa period. Fåglarna (1963) var lyckad, beträffande Marnie (1964) går meningarna isär. De följande filmerna hyllas av få: En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969). Så följde Frenzy (1972) som en hyllad comeback till London. Karriären avslutades med Arvet (1976) med Ernest Lehman som manusförfattare. Hitchcock var nu sliten och även hustrun Alma, som hade fingret med i alla aspekter av hans verksamhet, var sjuklig. Deras sista gemensamma framträdanden var i samband med att Alfred Hitchcock 1973 tilldelades en Life Achievement Award av the American Film Institute. Några månader före hans död adlades han av det engelska hovet.

Att samlat på duk få överblick över hans produktion är ett måste för alla som ännu hyser ett intresse för mediet i dess ursprungliga form, som biografupplevelse. De drygt 50 filmerna sammantagna utgör ett av vår tids mest centrala kulturarv.

Läs mer: François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Alfred Hitchcock – Spänningens mästare