Cinemateket
Mannen som visste för mycket

Mannen som visste för mycket

Originaltitel: The Man Who Knew Too Much

Regi: Alfred Hitchcock

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

En kärnfamilj på semester i de schweiziska alperna dras in i en internationell mordkomplott som hotar att utlösa ett världskrig. En karismatisk Peter Lorre gör sin engelskspråkiga debut i en av Hitchcocks tätaste 1930-talsfilmer, där handlingen drivs fram i högt tempo mot den spännande finalen. Filmen totalförbjöds i Sverige.

I en intervju med François Truffaut jämför Hitchcock sina båda versioner av Mannen som visste för mycket med orden: ”Låt oss säga att den första versionen var gjord av en talangfull amatör och att den senare är gjord av ett proffs.” Men även om regissören själv föredrog 1956 års omarbetning har originalet en fräschör som nyversionen saknar. När det engelska paret Lawrences nyfunna vän Bernard blir mördad, visar han sig ha varit en hemlig agent som kommit över information med internationell politisk sprängkraft. Parets dotter kidnappas av mördarna, och de har inget annat val än att ge sig in i händelsernas malström.

Från den snötunga inledningen med lerduveskytte i Schweiz, via den med rätta berömda sekvensen på en tandläkarmottagning, och till konserten på Royal Albert Hall, är filmen full av minnesvärda sekvenser. Den avslutande skottlossningen mellan polis och skurkar är baserad på en verklig händelse 1911, då en grupp lettiska anarkister efterlysta för polismord hade barrikaderat sig i en byggnad på Sidney Street i London. Under inspelningen av scenen fick Hitchcock problem med de brittiska myndigheterna, som påtalade att deras polisstyrka normalt sett inte är beväpnad. I slutändan nådde de en kompromiss där man får se hur vapnen anländer med en särskild leverans, och dessutom är av urgammal modell.

Mannen som visste för mycket var Hitchcocks första film för bolaget Gaumont-British, där han återförenades med producenten Michael Balcon och kom att stanna fram till flytten till Hollywood. Som ondskefull skurk syns Peter Lorre i sin första engelskspråkiga film, trots att han vid denna tidpunkt knappt kunde tala språket. I stället fick den tyske skådespelaren lära sig all dialog fonetiskt i en roll som bidrog till internationell ryktbarhet och medverkan i kommande storfilmer som Casablanca (1942).

Filmen fick ett mycket gott mottagande i hemlandet, men den svenska publiken gavs aldrig chansen att bilda sig en uppfattning då den totalförbjöds av censuren.

Text: Johannes Hagman.

Läs mer om ”Mannen som visste för mycket” i Svensk Filmdatabas

Mannen som visste för mycket ingår i temat

Alfred Hitchcock – Spänningens mästare

Januari 2020 påbörjades vad som var tänkt att bli en årslång Alfred Hitchcock-retrospektiv på Cinemateket. Några månader senare bröt pandemin ut, varpå filmerna visades för en drastiskt krympande publik. Snart stängde biograferna och med det avbröts visningarna i förtid.

Under 2022 får Cinemateksbesökare en ny chans att upptäcka spänningsmästarens filmskatt på stor duk. Hälften av filmerna visades under våren och den andra hälften visas nu i höst

Alfred Hitchcocks succéartade genombrott kom med The Lodger: A Story of the London Fog (1927). En Jack Uppskäraren-figur härjar i skydd av Londons dimma och specialiserar sig på blondiner. Spänningsmomentet i The Lodger rör huruvida en ung man är den skyldige seriemördaren. Romantiska spänningsfilmer blev efterhand Hitchcocks brittiska varumärke, med De 39 stegen (1935) som höjdpunkt.

Hitchcock kom till Hollywood och David O. Selznick med Rebecca (1940) som förstlingsverk. Periodens bästa film är Skuggan av ett tvivel (1943). Här vänds den sömniga småstadens vardagslunk upp och ner när en manipulativ mördare söker skydd undan lagens långa arm hos sin intet ont anande systers familj. Dynamiken mellan Joseph Cottens mördare och hans initialt oskuldsfulla systerdotter (Teresa Wright) – bägge kallas dessutom Charlie – är filmens nav.

Efter Selznick-perioden etablerade sig Hitchcock som egen producent tillsammans med Sidney Bernstein. Den första av deras filmer var den experimentella Repet (1948), med långa obrutna tagningar som illuderar ett kontinuerligt skeende i ett och samma rum. Främlingar på tåg (1951) är det odisputabla mästerverket från denna produktionskonstellation, inte minst genom Robert Walkers helt igenom formidabla rollporträtt av en psykopatisk dandyfigur.

Fönstret åt gården (1954), blev ännu en i serien av klaustrofobiskt begränsade iscensättningar. En stjärnfotograf är instängd i sin lägenhet med benet gipsat efter ett dumdristigt försök att fånga en fartfylld bild. Filmen är spänningsfylld till bristningsgränsen när det halvt oskyldiga spionerandet – eller är detta osund voyeurism? – på grannarna får karaktären av deckargåta: har frun i en av lägenheterna mördats av sin man?

Studie i brott (1958) tillkom i en stafett med många manuspennor innan Hitchcock var nöjd. Ett problem inför inspelning var att fylla den kvinnliga huvudrollen. Förstavalet var Vera Miles, men hon var gravid, till Hitchcocks irritation. Eftervärlden har inte delat Hitchcocks reservation beträffande Kim Novak. Filmen är kusligt suggestiv i den bildmagi som trollas fram runt den detektiviskt ovilliga Scottie, spelad av James Stewart. Oförmögen att arbeta som detektiv hos polisen på grund av att han drabbats av traumatisk svindel lockas han in i rollen som privatspanare av en gammal bekant som är bekymrad över sin hustrus förehavanden. Efter att ha sett henne accepterar den fascinerade Scottie. Därmed snärjs han i en serie charader och iscensättningar när han med bil genomkorsar San Francisco i den skönas spår. Den komplicerade intrigen är inte huvudärendet utan i stället allt det som filmen aktualiserar kring fiktion, fascination, filosofi, identitet, maskerad och rollspel. Här drivs detektiven till psykos, och reprisen av förloppet blir dubbelt fatal.

I sista minuten (1959) är en slutpunkt för den klassiska Hollywoodstilens berättarmodell: rak intrig, om än inte nödvändigtvis kronologisk, tydlig gestaltning av tid och rum, och med gripbara rollfigurer, gärna gestaltade av stjärnor. Hitchcocks modell för rak intrig var begreppet MacGuffin – det som motiverar rollfigurerna och driver handlingen, men som egentligen är betydelselöst. I sista minuten har några av de mest formidabla avsnitt som någonsin filmats. Scenen mellan Cary Grant och Eva Marie Saint i restaurangvagnen, lätt, luftig och erotiskt laddad – och oemotståndligt filmisk. Och sättet att hantera tid och rum: vindpinad landskapstristess och utdragen händelselöshet vänds till en veritabel kanonad från luften i scenerna från Prairie Stop, mitt i ingenstans.

Psycho (1960) gjordes på lågbudgetmanér. Filmen flyttade fokus från spänningsthriller till skräckfilmens gotiska scenografi; inte minst gäller detta familjen Bates Edward Hopper-inspirerade hem. Anthony Perkins gjorde sitt livs roll som Norman Bates.

Flytten till Universal efter Psycho inledde inte Hitchcocks bästa period. Fåglarna (1963) var lyckad, beträffande Marnie (1964) går meningarna isär. De följande filmerna hyllas av få: En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969). Så följde Frenzy (1972) som en hyllad comeback till London. Karriären avslutades med Arvet (1976) med Ernest Lehman som manusförfattare. Hitchcock var nu sliten och även hustrun Alma, som hade fingret med i alla aspekter av hans verksamhet, var sjuklig. Deras sista gemensamma framträdanden var i samband med att Alfred Hitchcock 1973 tilldelades en Life Achievement Award av the American Film Institute. Några månader före hans död adlades han av det engelska hovet.

Att samlat på duk få överblick över hans produktion är ett måste för alla som ännu hyser ett intresse för mediet i dess ursprungliga form, som biografupplevelse. De drygt 50 filmerna sammantagna utgör ett av vår tids mest centrala kulturarv.

Läs mer: François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Alfred Hitchcock – Spänningens mästare