Mannen som visste för mycket

En kärnfamilj på semester i de schweiziska alperna dras in i en internationell mordkomplott som hotar att utlösa ett världskrig. En karismatisk Peter Lorre gör sin engelskspråkiga debut i en av Hitchcocks tätaste 1930-talsfilmer, där handlingen drivs fram i högt tempo mot den spännande finalen. Filmen totalförbjöds i Sverige.

I en intervju med François Truffaut jämför Hitchcock sina båda versioner av Mannen som visste för mycket med orden: "Låt oss säga att den första versionen var gjord av en talangfull amatör och att den senare är gjord av ett proffs." Men även om regissören själv föredrog 1956 års omarbetning har originalet en fräschör som nyversionen saknar. När det engelska paret Lawrences nyfunna vän Bernard blir mördad, visar han sig ha varit en hemlig agent som kommit över information med internationell politisk sprängkraft. Parets dotter kidnappas av mördarna, och de har inget annat val än att ge sig in i händelsernas malström.

Från den snötunga inledningen med lerduveskytte i Schweiz, via den med rätta berömda sekvensen på en tandläkarmottagning, och till konserten på Royal Albert Hall, är filmen full av minnesvärda sekvenser. Den avslutande skottlossningen mellan polis och skurkar är baserad på en verklig händelse 1911, då en grupp lettiska anarkister efterlysta för polismord hade barrikaderat sig i en byggnad på Sidney Street i London. Under inspelningen av scenen fick Hitchcock problem med de brittiska myndigheterna, som påtalade att deras polisstyrka normalt sett inte är beväpnad. I slutändan nådde de en kompromiss där man får se hur vapnen anländer med en särskild leverans, och dessutom är av urgammal modell.

Mannen som visste för mycket var Hitchcocks första film för bolaget Gaumont-British, där han återförenades med producenten Michael Balcon och kom att stanna fram till flytten till Hollywood. Som ondskefull skurk syns Peter Lorre i sin första engelskspråkiga film, trots att han vid denna tidpunkt knappt kunde tala språket. I stället fick den tyske skådespelaren lära sig all dialog fonetiskt i en roll som bidrog till internationell ryktbarhet och medverkan i kommande storfilmer som Casablanca (1942).

Filmen fick ett mycket gott mottagande i hemlandet, men den svenska publiken gavs aldrig chansen att bilda sig en uppfattning då den totalförbjöds av censuren.

Text: Johannes Hagman.

Läs mer om ”Mannen som visste för mycket” i Svensk Filmdatabas