Cinemateket
Manxmannen

Manxmannen

Originaltitel: The Manxman

Regi: Alfred Hitchcock

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Barndomsvänner på isolerade ön Isle of Man tar olika vägar i livet, men förälskar sig i samma kvinna. Hitchcocks sista riktiga stumfilm hyllades av samtidens kritiker och franska nya vågens regissörer, men publiken svek då ljudfilmen hade hunnit slå igenom vid filmens premiär.

Den fattiga fiskaren Pete och den framgångsrika advokaten Philip växte upp tillsammans. Trots alla skillnader mellan dem som vuxna fortsätter de att vara vänner. Både är också förälskade i samma kvinna, Kate. Pete är den som tar det stora steget att fråga om Kates hand, men Kates stränga far vägrar godkänna ett äktenskap mellan sin dotter och en fattig fiskare. Pete reser i väg till Afrika för att göra sig en förmögenhet och Kate lovar att vänta, men under frånvaron växer känslorna mellan henne och Philip.

Alfred Hitchcocks sista stumfilm var en riktig melodram. Han hade utforskat genren tidigare i Cirkusboxaren (1927) med goda resultat och skulle komma att göra fler – som Under Capricorn (1949) – men kände sig inte bekväm med Manxmannen. Han skulle senare beskriva den som en ren beställningsfilm.

Manxmannen är baserad på en roman med samma namn från 1894, skriven av Hall Caine som under slutet av 1800-talet var en av Storbritannien allra mest kända författare och kritiker. Hans verk filmatiserades flitigt under 1910- och 20-talet, bland annat en tidigare version av Manxmannen från 1916 – en film som i dag anses vara förlorad.

Caine var bosatt på Isle of Man, en ö belägen mellan Storbritannien och Irland. Flera av hans verk utspelas på ön – i mångt och mycket hade han åsikter om det mesta som skedde på ön och hur ön skildrades. Hitchcock påbörjade inspelningen av filmen där, men drabbade omedelbart samman med Caine som inte kunde hålla fingrarna borta från manuset. Inspelningarna flyttades därför till fastlandet.

Även om Hitchcock var missnöjd var andra betydligt mer imponerade. Filmen togs emot väl av kritikerna och senare har regissörer som Éric Rohmer och Claude Chabrol lyft fram den som en av hans främsta filmer. Publiken svek dock. De hade fått upp smaken för ljudfilmen som just slagit igenom.

Text: Danial Brännström.

Visningen ackompanjeras på piano av Matti Bye.

Läs mer om ”Manxmannen” i Svensk Filmdatabas

Manxmannen ingår i temat

Alfred Hitchcock – Spänningens mästare

Januari 2020 påbörjades vad som var tänkt att bli en årslång Alfred Hitchcock-retrospektiv på Cinemateket. Några månader senare bröt pandemin ut, varpå filmerna visades för en drastiskt krympande publik. Snart stängde biograferna och med det avbröts visningarna i förtid.

Under 2022 får Cinemateksbesökare en ny chans att upptäcka spänningsmästarens filmskatt på stor duk. Hälften av filmerna visades under våren och den andra hälften visas nu i höst

Alfred Hitchcocks succéartade genombrott kom med The Lodger: A Story of the London Fog (1927). En Jack Uppskäraren-figur härjar i skydd av Londons dimma och specialiserar sig på blondiner. Spänningsmomentet i The Lodger rör huruvida en ung man är den skyldige seriemördaren. Romantiska spänningsfilmer blev efterhand Hitchcocks brittiska varumärke, med De 39 stegen (1935) som höjdpunkt.

Hitchcock kom till Hollywood och David O. Selznick med Rebecca (1940) som förstlingsverk. Periodens bästa film är Skuggan av ett tvivel (1943). Här vänds den sömniga småstadens vardagslunk upp och ner när en manipulativ mördare söker skydd undan lagens långa arm hos sin intet ont anande systers familj. Dynamiken mellan Joseph Cottens mördare och hans initialt oskuldsfulla systerdotter (Teresa Wright) – bägge kallas dessutom Charlie – är filmens nav.

Efter Selznick-perioden etablerade sig Hitchcock som egen producent tillsammans med Sidney Bernstein. Den första av deras filmer var den experimentella Repet (1948), med långa obrutna tagningar som illuderar ett kontinuerligt skeende i ett och samma rum. Främlingar på tåg (1951) är det odisputabla mästerverket från denna produktionskonstellation, inte minst genom Robert Walkers helt igenom formidabla rollporträtt av en psykopatisk dandyfigur.

Fönstret åt gården (1954), blev ännu en i serien av klaustrofobiskt begränsade iscensättningar. En stjärnfotograf är instängd i sin lägenhet med benet gipsat efter ett dumdristigt försök att fånga en fartfylld bild. Filmen är spänningsfylld till bristningsgränsen när det halvt oskyldiga spionerandet – eller är detta osund voyeurism? – på grannarna får karaktären av deckargåta: har frun i en av lägenheterna mördats av sin man?

Studie i brott (1958) tillkom i en stafett med många manuspennor innan Hitchcock var nöjd. Ett problem inför inspelning var att fylla den kvinnliga huvudrollen. Förstavalet var Vera Miles, men hon var gravid, till Hitchcocks irritation. Eftervärlden har inte delat Hitchcocks reservation beträffande Kim Novak. Filmen är kusligt suggestiv i den bildmagi som trollas fram runt den detektiviskt ovilliga Scottie, spelad av James Stewart. Oförmögen att arbeta som detektiv hos polisen på grund av att han drabbats av traumatisk svindel lockas han in i rollen som privatspanare av en gammal bekant som är bekymrad över sin hustrus förehavanden. Efter att ha sett henne accepterar den fascinerade Scottie. Därmed snärjs han i en serie charader och iscensättningar när han med bil genomkorsar San Francisco i den skönas spår. Den komplicerade intrigen är inte huvudärendet utan i stället allt det som filmen aktualiserar kring fiktion, fascination, filosofi, identitet, maskerad och rollspel. Här drivs detektiven till psykos, och reprisen av förloppet blir dubbelt fatal.

I sista minuten (1959) är en slutpunkt för den klassiska Hollywoodstilens berättarmodell: rak intrig, om än inte nödvändigtvis kronologisk, tydlig gestaltning av tid och rum, och med gripbara rollfigurer, gärna gestaltade av stjärnor. Hitchcocks modell för rak intrig var begreppet MacGuffin – det som motiverar rollfigurerna och driver handlingen, men som egentligen är betydelselöst. I sista minuten har några av de mest formidabla avsnitt som någonsin filmats. Scenen mellan Cary Grant och Eva Marie Saint i restaurangvagnen, lätt, luftig och erotiskt laddad – och oemotståndligt filmisk. Och sättet att hantera tid och rum: vindpinad landskapstristess och utdragen händelselöshet vänds till en veritabel kanonad från luften i scenerna från Prairie Stop, mitt i ingenstans.

Psycho (1960) gjordes på lågbudgetmanér. Filmen flyttade fokus från spänningsthriller till skräckfilmens gotiska scenografi; inte minst gäller detta familjen Bates Edward Hopper-inspirerade hem. Anthony Perkins gjorde sitt livs roll som Norman Bates.

Flytten till Universal efter Psycho inledde inte Hitchcocks bästa period. Fåglarna (1963) var lyckad, beträffande Marnie (1964) går meningarna isär. De följande filmerna hyllas av få: En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969). Så följde Frenzy (1972) som en hyllad comeback till London. Karriären avslutades med Arvet (1976) med Ernest Lehman som manusförfattare. Hitchcock var nu sliten och även hustrun Alma, som hade fingret med i alla aspekter av hans verksamhet, var sjuklig. Deras sista gemensamma framträdanden var i samband med att Alfred Hitchcock 1973 tilldelades en Life Achievement Award av the American Film Institute. Några månader före hans död adlades han av det engelska hovet.

Att samlat på duk få överblick över hans produktion är ett måste för alla som ännu hyser ett intresse för mediet i dess ursprungliga form, som biografupplevelse. De drygt 50 filmerna sammantagna utgör ett av vår tids mest centrala kulturarv.

Läs mer: François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Alfred Hitchcock – Spänningens mästare