Cinemateket
Lika barn leka bäst

Lika barn leka bäst

Originaltitel: Mr. and Mrs. Smith

Regi: Alfred Hitchcock

Filmhuset - Bio Victor Lägg till i kalender

I Hitchcocks första och enda riktiga screwballkomedi får paret Smith veta att deras äktenskap, på grund av en byråkratisk miss, aldrig varit giltigt. När David inte friar igen på direkten kör Ann ut honom och återtar flicknamnet Krausheimer. Men ingen av dem kan riktigt släppa taget om den andra.

”Fröken Krausheimer, vi förstod det som att ni var ensamstående. På grund av arbetslöshetskrisen är det vår policy att inte anställa gifta kvinnor.” Varuhuschefens replik sammanfattar på många sätt essensen i 1930- och 40-talets screwballfilmer, som skämtade om äktenskapsnormer och könsroller i en tid då kvinnor börjat komma ut på arbetsmarknaden. David ifrågasätter triumfatoriskt var hustru Ann ska få pengar ifrån när han inte längre tänker försörja henne, bara för att upptäcka att hon har blivit anställd som butiksbiträde över en natt.

Carole Lombard var genrens största stjärna och ansåg komedi vara mer utmanande att spela i än drama. ”I en dramatisk roll reagerar du som du skulle ha gjort i verkligheten. I en komedi måste du göra något oväntat.” (1)

Filmen sticker ut bland Hitchcocks verk, samtidigt återfinns regissörens igenkännbara förmåga att bygga spänning i scenerna. För att slippa undan sin jobbiga dejt på en överfylld klubb dit David gått för att göra Ann svartsjuk försöker han få sig själv att börja blöda näsblod. Filmforskaren Dana Polan har beskrivit scenen som: “sexualitet som en blickens kamp; det offentliga rummet som en agonisk plats där massan förvandlas till mobb […]; jaget som till slut inte blir något annat än utsatt materialitet.” (2)

Tyvärr blev Lika barn leka bäst Lombards sista film hon fick se färdigställd då hon omkom i en flygolycka 1942. I François Truffauts intervjubok återger Hitchcock en anekdot från inspelningen. Lombard hade velat reta honom för hans uttalande att alla skådespelare är boskap och hade därför på första dagen av inspelningen låtit ta dit tre kor. De bar varsin skylt om halsen på vilken hon hade skrivit sitt eget och sina två manliga motspelares namn.

(1) Larry Swindell, Screwball, The Life of Carole Lombard (1975).
(2) Dana Polan, “The Light Side of Genius: Hitchcock’s Mr. and Mrs. Smith in the Screwball Tradition” i Andrew Horton (red.), Comedy/Cinema/Theory (1991).

Text: Olga Ruin

Regi: Alfred Hitchcock, medverkande: Carole Lombard, Robert Montgomery, Gene Raymond, 1941, USA, 1 tim 34 min, engelska, utan text, 35 mm, bildformat, 1.37:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från La Cinémathèque de Toulouse.

Läs mer om ”Lika barn leka bäst” i Svensk Filmdatabas

Lika barn leka bäst ingår i temat

Alfred Hitchcock – Spänningens mästare

Januari 2020 påbörjades vad som var tänkt att bli en årslång Alfred Hitchcock-retrospektiv på Cinemateket. Några månader senare bröt pandemin ut, varpå filmerna visades för en drastiskt krympande publik. Snart stängde biograferna och med det avbröts visningarna i förtid.

Under 2022 får Cinemateksbesökare en ny chans att upptäcka spänningsmästarens filmskatt på stor duk. Hälften av filmerna visades under våren och den andra hälften visas nu i höst

Alfred Hitchcocks succéartade genombrott kom med The Lodger: A Story of the London Fog (1927). En Jack Uppskäraren-figur härjar i skydd av Londons dimma och specialiserar sig på blondiner. Spänningsmomentet i The Lodger rör huruvida en ung man är den skyldige seriemördaren. Romantiska spänningsfilmer blev efterhand Hitchcocks brittiska varumärke, med De 39 stegen (1935) som höjdpunkt.

Hitchcock kom till Hollywood och David O. Selznick med Rebecca (1940) som förstlingsverk. Periodens bästa film är Skuggan av ett tvivel (1943). Här vänds den sömniga småstadens vardagslunk upp och ner när en manipulativ mördare söker skydd undan lagens långa arm hos sin intet ont anande systers familj. Dynamiken mellan Joseph Cottens mördare och hans initialt oskuldsfulla systerdotter (Teresa Wright) – bägge kallas dessutom Charlie – är filmens nav.

Efter Selznick-perioden etablerade sig Hitchcock som egen producent tillsammans med Sidney Bernstein. Den första av deras filmer var den experimentella Repet (1948), med långa obrutna tagningar som illuderar ett kontinuerligt skeende i ett och samma rum. Främlingar på tåg (1951) är det odisputabla mästerverket från denna produktionskonstellation, inte minst genom Robert Walkers helt igenom formidabla rollporträtt av en psykopatisk dandyfigur.

Fönstret åt gården (1954), blev ännu en i serien av klaustrofobiskt begränsade iscensättningar. En stjärnfotograf är instängd i sin lägenhet med benet gipsat efter ett dumdristigt försök att fånga en fartfylld bild. Filmen är spänningsfylld till bristningsgränsen när det halvt oskyldiga spionerandet – eller är detta osund voyeurism? – på grannarna får karaktären av deckargåta: har frun i en av lägenheterna mördats av sin man?

Studie i brott (1958) tillkom i en stafett med många manuspennor innan Hitchcock var nöjd. Ett problem inför inspelning var att fylla den kvinnliga huvudrollen. Förstavalet var Vera Miles, men hon var gravid, till Hitchcocks irritation. Eftervärlden har inte delat Hitchcocks reservation beträffande Kim Novak. Filmen är kusligt suggestiv i den bildmagi som trollas fram runt den detektiviskt ovilliga Scottie, spelad av James Stewart. Oförmögen att arbeta som detektiv hos polisen på grund av att han drabbats av traumatisk svindel lockas han in i rollen som privatspanare av en gammal bekant som är bekymrad över sin hustrus förehavanden. Efter att ha sett henne accepterar den fascinerade Scottie. Därmed snärjs han i en serie charader och iscensättningar när han med bil genomkorsar San Francisco i den skönas spår. Den komplicerade intrigen är inte huvudärendet utan i stället allt det som filmen aktualiserar kring fiktion, fascination, filosofi, identitet, maskerad och rollspel. Här drivs detektiven till psykos, och reprisen av förloppet blir dubbelt fatal.

I sista minuten (1959) är en slutpunkt för den klassiska Hollywoodstilens berättarmodell: rak intrig, om än inte nödvändigtvis kronologisk, tydlig gestaltning av tid och rum, och med gripbara rollfigurer, gärna gestaltade av stjärnor. Hitchcocks modell för rak intrig var begreppet MacGuffin – det som motiverar rollfigurerna och driver handlingen, men som egentligen är betydelselöst. I sista minuten har några av de mest formidabla avsnitt som någonsin filmats. Scenen mellan Cary Grant och Eva Marie Saint i restaurangvagnen, lätt, luftig och erotiskt laddad – och oemotståndligt filmisk. Och sättet att hantera tid och rum: vindpinad landskapstristess och utdragen händelselöshet vänds till en veritabel kanonad från luften i scenerna från Prairie Stop, mitt i ingenstans.

Psycho (1960) gjordes på lågbudgetmanér. Filmen flyttade fokus från spänningsthriller till skräckfilmens gotiska scenografi; inte minst gäller detta familjen Bates Edward Hopper-inspirerade hem. Anthony Perkins gjorde sitt livs roll som Norman Bates.

Flytten till Universal efter Psycho inledde inte Hitchcocks bästa period. Fåglarna (1963) var lyckad, beträffande Marnie (1964) går meningarna isär. De följande filmerna hyllas av få: En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969). Så följde Frenzy (1972) som en hyllad comeback till London. Karriären avslutades med Arvet (1976) med Ernest Lehman som manusförfattare. Hitchcock var nu sliten och även hustrun Alma, som hade fingret med i alla aspekter av hans verksamhet, var sjuklig. Deras sista gemensamma framträdanden var i samband med att Alfred Hitchcock 1973 tilldelades en Life Achievement Award av the American Film Institute. Några månader före hans död adlades han av det engelska hovet.

Att samlat på duk få överblick över hans produktion är ett måste för alla som ännu hyser ett intresse för mediet i dess ursprungliga form, som biografupplevelse. De drygt 50 filmerna sammantagna utgör ett av vår tids mest centrala kulturarv.

Läs mer: François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Alfred Hitchcock – Spänningens mästare