Myglaren
Originaltitel: Myglaren
Regi: Jan Myrdal, Rune Hassner
Mellanchef för fritidssektion arbetar sig långsamt och metodiskt uppför karriärstegen genom att fjäska, nätverka och använda vassa armbågar. Jan Myrdals och Rune Hassners skoningslösa skildring av ett samhälle som premierar den som utnyttjar ett riggat systems kryphål orsakade debatt på kultursidorna.
Myglaren är chef över fritidssektionen på ett större företag. Diskret och metodiskt drar han i trådar för att komma upp sig i världen och når snart en central post inom svensk trivselforskning. På krogen, med pokergänget och på internationella kongresser umgås han i informella nätverk som hjälper honom framåt och uppåt. Ansträngningarna ger resultat i ett myglarvänligt samhälle där det gäller att ta för sig.
Myglaren var den första svenska film som gjordes för tv och sändes 1966. Det gjorde att den fick begränsad uppmärksamhet i filmsverige, men uppmärksamheten som den rönte var positiv. Jurgen Schildt menade i Aftonbladet att det för honom bara återstod ”det stillsamma konstaterandet att Rune Hassner och Jan Myrdal satiriskt sett tagit hem praktiskt taget full pott. Myglaren är en folkhemshistoria som förenar det tänkvärda eller seriösa med det hutlöst roliga och som med avstamp i vårt kära och hyggliga Sverige småningom landar i en absurdistisk och spiralformad galenskap.”
Efter de positiva reaktionerna togs en filmkopia fram för att visa den på biograf vid ett tillfälle och därmed kvalificera den för Svenska Filminstitutets kvalitetspremier, vilket ledde till en hätsk debatt mellan Jan Myrdal och Filminstituts VD Harry Schein. Debatten spred sig till dagstidningarnas kultursidor och utgjorde basen för Myrdals bok Fallet Myglaren (1967).
Någon kvalitetspremie blev det inte och Schein utpekades som Kulturmyglare. Myrdal och Hassner gjorde ett par år senare Hjälparen (1968), en satir om svensk u-landshjälp. Med då hade man gett upp hoppet om Filminstitutets kvalitetspremie och ingen biografvisning ägde rum.
Filmen startade också ett samtal om filmens förhållande till tv. Bengt Forslund förordade att kritikerna skulle ta tv-filmen på lika stort allvar som biograffilmen, och ställde frågan om en film är mindre värd för att den visas i ett mindre format. En fråga som är än mer aktuell i dag.
Text: Danial Brännström.