Ordet

"Det är en svår film att komma in i, men väl där är det omöjligt att fly undan", skrev Roger Ebert om danska regissören Carl Th. Dreyers särpräglade drama om vansinne, död och uppståndelse på en jylländsk ö, en film som har förhäxat kritiker och kreatörer i decennier.

Dreyer gjorde få men oerhört inflytelserika filmer med ett vördat verk per decennium, från tjugotalets En kvinnas martyrium (1928) till sextiotalets Gertrud (1964). Ordet, baserad på en pjäs (filmatiserad av Gustaf Molander tolv år tidigare) av pastorn och motståndsmannen Kaj Munk som avrättades av Gestapo, är hans allra märkvärdigaste. Hela filmen har en prägel av levande ikon, varje rollfigur talar som för att skriva in sig i evigheten och Preben Lerdorff Ryes röst som präststudenten Johannes, övertygad om att han är en inkarnation av Kristus, ekar i huvudet långt efter filmens slut.

Ända in i Rikshospitalets korridorer fyrtio år senare, där den inspirerat till tonlägen i Lars von Triers tv-serie Riket (1995).

Ordet visas som en del av vår Lars von Trier-retrospektiv eftersom Dreyer är en av hans främsta förebilder. Den äldre regissörens avskalade bilder och intensiva andlighet kan verka ligga långt från von Triers spekulativa visioner och ofta cyniska förhållningssätt till tro och idealism. Men dragningen till föregångarens allvar, asketism och oräddhet för de stora ämnena är påtagliga i filmer som Dogville (2003) eller Nymph()maniac (2013). För att inte tala om kampen mellan Bess gudskärlek och kyrkans stränghet bland skotska klippor (istället för jylländska sanddyner) i Breaking the Waves (1996).

Ordet. 1955, Danmark, 2 tim 6 min, danska, engelsk text, digital kopia, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Det Danske Filminstitut.

Läs mer om ”Ordet” i Svensk Filmdatabas

Ordet ingår i temat

Människan: Lars von Trier

- Inget mänskligt är mig främmande

Civilisationens fernissa är tunn och människan förblir en best. Det låter Lars von Trier oss aldrig glömma. Som ett enträget tryffelsvin har han i över fyrtio år bökat fram allt det vi inte vill kännas vid: det förträngdas svarta guld. Sen serverar han sina obekväma fynd i innovativa, lika attraktiva som obehagliga anrättningar som man mot bättre vetande inte kan låta bli att stoppa i sig. "Provokatör" har blivit en lika etablerad del av hans namn som den fejkade adelstiteln, men han provocerar med hjärtat i halsgropen och aldrig utan att sätta sig själv på spel.

Läs hela texten om Lars von Trier.
Läs mer om temat