Cinemateket
Första gången jag såg dej…

Första gången jag såg dej…

Originaltitel: Penny Serenade

Regi: George Stevens

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Cary Grant och Irene Dunne spelar mot varandra för tredje gången i denna romantiska, tårfyllda melodram där ett gift pars historia berättas i musikaliska återblickar. Grant Oscarnominerades för sin insats.

När vi lyssnar på musik försätts vi i olika sinnesstämningar – glädje, sorg, rädsla. Musiken förflyttar oss till våra känslors centrum och kan få oss att minnas personer, platser eller situationer från en tid som flytt. Musikpsykologen Patrik Juslin använder i en artikel i Psykologtidningen begreppet episodic memory: ”Känslor uppstår därför att musiken väcker ett medvetet minne av någon personligt upplevd händelse ur det förflutna, som även aktiverar själva känslan förknippad med händelsen.”

Företeelsen brukar även kallas ”Älskling, de spelar vår sång”-fenomenet – vilket onekligen passar i fallet Första gången jag såg dej…. Julie har bestämt sig för att lämna sin make Roger. I väntan på tåget som ska ta henne från deras gemensamma hem börjar hon spela låtar ur sin skivsamling. De olika musikstyckena sätter igång minnen från makarnas tid tillsammans. Det första, Nacio Herb Browns och Arthur Freeds ”You Were Meant for Me”, får henne att minnas skivbutiken där de första gången träffades. Andra minner om giftermål, längtan efter barn, flytten till Tokyo, jordbävningen, starten av tidningstryckeriet, tiden utan pengar, tiden med dottern Trina – lyckan och framför allt sorgen de delat. De musikaliskt föranledda återblickarna börjar i dur men avslutas inte sällan i moll.

Huvudrollsinnehavarna Irene Dunne och Cary Grant hade tidigare gjort två lättsamma komedier ihop, Min fru har en fästman (1937) och Min favorithustru (1940), varför den melodramatiska tonen i Första gången jag såg dej… överraskade – något The New York Times Bosley Crowther tog fasta på:

”When you go to the Music Hall this time, take along a couple of blotters and a sponge. In fact, if you are prone to easy weeping, you might even take along a washtub. And don’t be disturbed if your neighbor, unprovided, drips and splatters all over you. For this time the comic muse very frequently gives way to tears. This time Cary Grant and Irene Dunne, whose previous cinematic marriages have been more or less on the frivolous and nicely indecent side, are so blissfully and properly united that it takes a tragedy to threaten briefly to tear them apart. […] Noel Coward once drily observed how extraordinarily potent cheap music is. That is certainly true of Penny Serenade.” (1)

(1) Bosley Crowther, ”Penny Serenade”, i The New York Times, 23 maj, 1941.

35mm restored print courtesy of the UCLA Film & Television Archive. Restoration funded by The Film Foundation and the Packard Humanities Institute.

Läs mer om ”Första gången jag såg dej…” i Svensk Filmdatabas

Skriv ut