Kärlekens fröjder
Originaltitel: Le Plaisir
Regi: Max Ophüls
Skådespelare: Claude Dauphin, Daniel Gélin, Danielle Darrieux, Simone Simon, Jean Gabin
En äldre man hoppas få bekräftelse på en maskerad genom att dölja sin ålder, en grupp prostituerade tillbringar en ledig dag på landet och en hopplös romans mellan en målare och hans modell får ett oväntat slut. En filmatisering av tre Guy de Maupassant-noveller som visar att fröjd inte är detsamma som lycka.
Kärlekens fröjder är en triptyk baserad på tre noveller av Guy de Maupassant där Ophüls fortsätter att utveckla sitt episodiska berättande. Fascinerad av fragment delar han under 1950-talet upp alla sina filmer i episoder som ger insyn i ett liv snarare än att förklara det. Därmed lämnas åskådaren att själv fylla i vad som hänt före, mellan och efter.
I den första episoden, Le masque, går en man på maskerad i förhoppning om att kvinnorna ska svärma runt honom som de gjorde när han var yngre – men i stället faller han ihop av utmattning. I La Maison Tellier tar en bordellmamma med sina anställda till landet för att vara med på brorsonens nattvard och samtidigt få vila upp sig. I den sista delen, Le Modèle, förälskar sig en konstnär i sin modell, som visar sig vara svårare att leva med än han föreställt sig. Tre episoder som är tillräckliga i sig själva – utan slutgiltiga svar om vad som händer sedan.
I historieskrivningarna om Ophüls är det ofta de återkommande teman och den rörliga kameran som lyfts fram. Färre uppmärksammar hans kärlek till skådespelarna och förmåga att pressa fram de mest fantastiska prestationerna ur sina aktörer. Efter framgången med Kärlekens hus (1950) hade Ophüls fått tillgång till gräddan av den franska skådespelareliten – från stjärnskott som Daniel Gélin till veteraner som Jean Gabin och Danielle Darrieux. Ophüls kärlek till skådespelarna var ofta besvarad, och många följde med honom från film till film och berömde honom för hans personregi. Danielle Darrieux har berättat att hon under samarbeten med andra regissörer brukade blunda och försöka föreställa sig hur Ophüls skulle ha uppfattat scenen.
Kärlekens fröjder var en uppskattad film på sin tid, men kom senare att hamna i kläm som mellanfilm – gjord mellan de två stora mästerverken Kärlekens hus och Bröllopsgåvan (1953). Men precis som de korta berättelserna i filmen är den tillräcklig i sig själv. Oavsett vad som kom före eller efter.