Cinemateket
Lustgården

Lustgården

Originaltitel: The Pleasure Garden

Regi: Alfred Hitchcock

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

I Alfred Hitchcocks melodramatiska regidebut möter två dansare med olika ambitioner två helt olika öden. Filmen, som tidigare varit i dåligt skick, restaurerades av British Film Institute 2012 och visar många stilistiska drag som kom att känneteckna auteurens kommande filmer. Med sin voyeuristiska blick på kärlek, girighet och svek utgör den en utmärkt inblick i vad som senare kom att definiera verken från spänningens mästare.

Det tog fem år från det att Hitchcock satte foten i filmindustrin till att han fick sitt första regiuppdrag. Efter att ha startat som mellantextsdesigner fick han jobb som regiassistent och art director hos producenten Michael Balcon, där han började arbeta med mindre regiprojekt som aldrig färdigställdes. När produktionsbolaget behövde en regissör för en kommande film fick Hitchcock chansen att göra sin riktiga regidebut. Projektet var Lustgården, en tysk-brittisk samproduktion baserad på en bok med samma namn.

Filmen följer två dansare i 20-talets London och deras sammankopplade men samtidigt särgående öden. Den ena, Jill, är en trolovad nykomling med höga ambitioner, medan den andra, Patsy, är rutinerad dansare som tar den mer oerfarna Jill under sina vingar. De blir nära vänner, men när karriär, kändisskap och (kanske främst) kärlek kommer i vägen väntar två väldigt olika öden. Lustgården är en sann melodram som berör kärlek, svek och mord – men som samtidigt har en komisk sida.

Filmen blev en publikflopp men kom, trots det, att öppna en mängd nya möjligheter för den då gröne regissören. Balcon såg potential i Hitchcocks tolkning och kom att erbjuda honom ett flertal andra projekt. Han blev även lovordad av pressen som en gryende stjärna inom brittisk film. Mest av allt utgör Lustgården en hint till vad som komma skall. Filmkritikern Dave Kehr skriver i New York Times (19 juni 2013) att ”inledningsscenen i Lustgården framstår nästan som en provkarta på Hitchcocks kommande motiv”, något som gäller för filmen som helhet.

Text: Carolina Toresson Nöjd

Regi: Alfred Hitchcock, medverkande: Virginia Valli, Carmelita Geraghty, 1925, Storbritannien, Tyskland, 1 tim 14 min, engelska mellantexter, DCP (digitaliserad), bildformat 1.33:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Park Circus.

Lotta Hasselquist Nilsson ackompanjerar på piano.

Läs mer om ”Lustgården” i Svensk Filmdatabas

Lustgården ingår i temat

Alfred Hitchcock – Spänningens mästare

Januari 2020 påbörjades vad som var tänkt att bli en årslång Alfred Hitchcock-retrospektiv på Cinemateket. Några månader senare bröt pandemin ut, varpå filmerna visades för en drastiskt krympande publik. Snart stängde biograferna och med det avbröts visningarna i förtid.

Under 2022 får Cinemateksbesökare en ny chans att upptäcka spänningsmästarens filmskatt på stor duk. Hälften av filmerna visades under våren och den andra hälften visas nu i höst

Alfred Hitchcocks succéartade genombrott kom med The Lodger: A Story of the London Fog (1927). En Jack Uppskäraren-figur härjar i skydd av Londons dimma och specialiserar sig på blondiner. Spänningsmomentet i The Lodger rör huruvida en ung man är den skyldige seriemördaren. Romantiska spänningsfilmer blev efterhand Hitchcocks brittiska varumärke, med De 39 stegen (1935) som höjdpunkt.

Hitchcock kom till Hollywood och David O. Selznick med Rebecca (1940) som förstlingsverk. Periodens bästa film är Skuggan av ett tvivel (1943). Här vänds den sömniga småstadens vardagslunk upp och ner när en manipulativ mördare söker skydd undan lagens långa arm hos sin intet ont anande systers familj. Dynamiken mellan Joseph Cottens mördare och hans initialt oskuldsfulla systerdotter (Teresa Wright) – bägge kallas dessutom Charlie – är filmens nav.

Efter Selznick-perioden etablerade sig Hitchcock som egen producent tillsammans med Sidney Bernstein. Den första av deras filmer var den experimentella Repet (1948), med långa obrutna tagningar som illuderar ett kontinuerligt skeende i ett och samma rum. Främlingar på tåg (1951) är det odisputabla mästerverket från denna produktionskonstellation, inte minst genom Robert Walkers helt igenom formidabla rollporträtt av en psykopatisk dandyfigur.

Fönstret åt gården (1954), blev ännu en i serien av klaustrofobiskt begränsade iscensättningar. En stjärnfotograf är instängd i sin lägenhet med benet gipsat efter ett dumdristigt försök att fånga en fartfylld bild. Filmen är spänningsfylld till bristningsgränsen när det halvt oskyldiga spionerandet – eller är detta osund voyeurism? – på grannarna får karaktären av deckargåta: har frun i en av lägenheterna mördats av sin man?

Studie i brott (1958) tillkom i en stafett med många manuspennor innan Hitchcock var nöjd. Ett problem inför inspelning var att fylla den kvinnliga huvudrollen. Förstavalet var Vera Miles, men hon var gravid, till Hitchcocks irritation. Eftervärlden har inte delat Hitchcocks reservation beträffande Kim Novak. Filmen är kusligt suggestiv i den bildmagi som trollas fram runt den detektiviskt ovilliga Scottie, spelad av James Stewart. Oförmögen att arbeta som detektiv hos polisen på grund av att han drabbats av traumatisk svindel lockas han in i rollen som privatspanare av en gammal bekant som är bekymrad över sin hustrus förehavanden. Efter att ha sett henne accepterar den fascinerade Scottie. Därmed snärjs han i en serie charader och iscensättningar när han med bil genomkorsar San Francisco i den skönas spår. Den komplicerade intrigen är inte huvudärendet utan i stället allt det som filmen aktualiserar kring fiktion, fascination, filosofi, identitet, maskerad och rollspel. Här drivs detektiven till psykos, och reprisen av förloppet blir dubbelt fatal.

I sista minuten (1959) är en slutpunkt för den klassiska Hollywoodstilens berättarmodell: rak intrig, om än inte nödvändigtvis kronologisk, tydlig gestaltning av tid och rum, och med gripbara rollfigurer, gärna gestaltade av stjärnor. Hitchcocks modell för rak intrig var begreppet MacGuffin – det som motiverar rollfigurerna och driver handlingen, men som egentligen är betydelselöst. I sista minuten har några av de mest formidabla avsnitt som någonsin filmats. Scenen mellan Cary Grant och Eva Marie Saint i restaurangvagnen, lätt, luftig och erotiskt laddad – och oemotståndligt filmisk. Och sättet att hantera tid och rum: vindpinad landskapstristess och utdragen händelselöshet vänds till en veritabel kanonad från luften i scenerna från Prairie Stop, mitt i ingenstans.

Psycho (1960) gjordes på lågbudgetmanér. Filmen flyttade fokus från spänningsthriller till skräckfilmens gotiska scenografi; inte minst gäller detta familjen Bates Edward Hopper-inspirerade hem. Anthony Perkins gjorde sitt livs roll som Norman Bates.

Flytten till Universal efter Psycho inledde inte Hitchcocks bästa period. Fåglarna (1963) var lyckad, beträffande Marnie (1964) går meningarna isär. De följande filmerna hyllas av få: En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969). Så följde Frenzy (1972) som en hyllad comeback till London. Karriären avslutades med Arvet (1976) med Ernest Lehman som manusförfattare. Hitchcock var nu sliten och även hustrun Alma, som hade fingret med i alla aspekter av hans verksamhet, var sjuklig. Deras sista gemensamma framträdanden var i samband med att Alfred Hitchcock 1973 tilldelades en Life Achievement Award av the American Film Institute. Några månader före hans död adlades han av det engelska hovet.

Att samlat på duk få överblick över hans produktion är ett måste för alla som ännu hyser ett intresse för mediet i dess ursprungliga form, som biografupplevelse. De drygt 50 filmerna sammantagna utgör ett av vår tids mest centrala kulturarv.

Läs mer: François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Alfred Hitchcock – Spänningens mästare