Cinemateket
Psycho

Psycho

Originaltitel: Psycho

Regi: Alfred Hitchcock

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Marion tar in på Bates Motel efter att ha stulit 40 000 dollar. Motellet drivs av Norman Bates och hans sjuka mamma, och bakom dess alldagliga fasad bubblar det av kusligheter. Psycho är ett av Hitchcocks mest kända verk och har gått till historien som en av skräckfilmens mest nydanande filmer.

Det finns mycket att säga om varför Psycho har en orubblig plats i filmhistorien, och varför den hör till de mest diskuterade och analyserade filmerna någonsin. Dock skrevs det knappt något om filmen innan den haft premiär, då Hitchcock förbjöd besök, pressbilder och intervjuer under inspelningen. Allt detta var del av en anti-publicitetskampanj som gick ut på att skapa publicitet genom att inte avslöja något som helst om filmen på förhand.

Desto mer har skrivits om filmen i efterhand. Ta till exempel den slovenske filosofen Slavoj Žižeks freudianska analys där motellets tre våningar symboliserar den brokiga dynamiken i detet-jaget-överjaget. Eller kulturjournalisten Johan Hiltons idéhistoriska queertolkning som argumenterar för att filmen är en allegori över förtryckt homosexualitet. Den feministiska teoretikern Camille Paglia ser filmen som ännu ett exempel på det erotiska våld som är återkommande i Hitchcocks filmer och frågar sig vad vi ska göra av Hitchcocks terroriserade kvinnor, medan marxistiska analyser har hävdat att filmen visar hur klass, kapital och pengar är centrala begrepp för att förstå vansinnet i Norman Bates odödliga karaktär.

Att tolkningarna eventuellt skulle slå ut varandra spelar ingen roll. Det som gör Psycho till en filmhistorisk juvel är Hitchcocks klarsynta vision som inte bara genomsyrar varje scen utan hela produktionsprocessen. 1960 präglades den amerikanska filmindustrin ännu av Hays-koden, med regler om hur droger, sex, våld och nakenhet fick skildras. Där andra såg begränsningar såg Hitchcock en utmaning att leka med filmens form. Psycho är en film som fullkomligt dryper av våld och sex, men då bilderna bara antyder någonting explicit släpptes den igenom censuren och kom att bli både en av regissörens största kassasuccéer och därtill ett av skräckfilmens största verk.

Text: Kaly Halkawt

Regi: Alfred Hitchcock, medverkande: Anthony Perkins, Janet Leigh, Vera Miles, 1960, USA, 1 tim 49 min, engelska, svensk text, 35 mm, bildformat: 1.66:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Svenska Filminstitutets filmarkiv.

Läs mer om ”Psycho” i Svensk Filmdatabas

Psycho ingår i temat

Alfred Hitchcock – Spänningens mästare

Januari 2020 påbörjades vad som var tänkt att bli en årslång Alfred Hitchcock-retrospektiv på Cinemateket. Några månader senare bröt pandemin ut, varpå filmerna visades för en drastiskt krympande publik. Snart stängde biograferna och med det avbröts visningarna i förtid.

Under 2022 får Cinemateksbesökare en ny chans att upptäcka spänningsmästarens filmskatt på stor duk. Hälften av filmerna visades under våren och den andra hälften visas nu i höst

Alfred Hitchcocks succéartade genombrott kom med The Lodger: A Story of the London Fog (1927). En Jack Uppskäraren-figur härjar i skydd av Londons dimma och specialiserar sig på blondiner. Spänningsmomentet i The Lodger rör huruvida en ung man är den skyldige seriemördaren. Romantiska spänningsfilmer blev efterhand Hitchcocks brittiska varumärke, med De 39 stegen (1935) som höjdpunkt.

Hitchcock kom till Hollywood och David O. Selznick med Rebecca (1940) som förstlingsverk. Periodens bästa film är Skuggan av ett tvivel (1943). Här vänds den sömniga småstadens vardagslunk upp och ner när en manipulativ mördare söker skydd undan lagens långa arm hos sin intet ont anande systers familj. Dynamiken mellan Joseph Cottens mördare och hans initialt oskuldsfulla systerdotter (Teresa Wright) – bägge kallas dessutom Charlie – är filmens nav.

Efter Selznick-perioden etablerade sig Hitchcock som egen producent tillsammans med Sidney Bernstein. Den första av deras filmer var den experimentella Repet (1948), med långa obrutna tagningar som illuderar ett kontinuerligt skeende i ett och samma rum. Främlingar på tåg (1951) är det odisputabla mästerverket från denna produktionskonstellation, inte minst genom Robert Walkers helt igenom formidabla rollporträtt av en psykopatisk dandyfigur.

Fönstret åt gården (1954), blev ännu en i serien av klaustrofobiskt begränsade iscensättningar. En stjärnfotograf är instängd i sin lägenhet med benet gipsat efter ett dumdristigt försök att fånga en fartfylld bild. Filmen är spänningsfylld till bristningsgränsen när det halvt oskyldiga spionerandet – eller är detta osund voyeurism? – på grannarna får karaktären av deckargåta: har frun i en av lägenheterna mördats av sin man?

Studie i brott (1958) tillkom i en stafett med många manuspennor innan Hitchcock var nöjd. Ett problem inför inspelning var att fylla den kvinnliga huvudrollen. Förstavalet var Vera Miles, men hon var gravid, till Hitchcocks irritation. Eftervärlden har inte delat Hitchcocks reservation beträffande Kim Novak. Filmen är kusligt suggestiv i den bildmagi som trollas fram runt den detektiviskt ovilliga Scottie, spelad av James Stewart. Oförmögen att arbeta som detektiv hos polisen på grund av att han drabbats av traumatisk svindel lockas han in i rollen som privatspanare av en gammal bekant som är bekymrad över sin hustrus förehavanden. Efter att ha sett henne accepterar den fascinerade Scottie. Därmed snärjs han i en serie charader och iscensättningar när han med bil genomkorsar San Francisco i den skönas spår. Den komplicerade intrigen är inte huvudärendet utan i stället allt det som filmen aktualiserar kring fiktion, fascination, filosofi, identitet, maskerad och rollspel. Här drivs detektiven till psykos, och reprisen av förloppet blir dubbelt fatal.

I sista minuten (1959) är en slutpunkt för den klassiska Hollywoodstilens berättarmodell: rak intrig, om än inte nödvändigtvis kronologisk, tydlig gestaltning av tid och rum, och med gripbara rollfigurer, gärna gestaltade av stjärnor. Hitchcocks modell för rak intrig var begreppet MacGuffin – det som motiverar rollfigurerna och driver handlingen, men som egentligen är betydelselöst. I sista minuten har några av de mest formidabla avsnitt som någonsin filmats. Scenen mellan Cary Grant och Eva Marie Saint i restaurangvagnen, lätt, luftig och erotiskt laddad – och oemotståndligt filmisk. Och sättet att hantera tid och rum: vindpinad landskapstristess och utdragen händelselöshet vänds till en veritabel kanonad från luften i scenerna från Prairie Stop, mitt i ingenstans.

Psycho (1960) gjordes på lågbudgetmanér. Filmen flyttade fokus från spänningsthriller till skräckfilmens gotiska scenografi; inte minst gäller detta familjen Bates Edward Hopper-inspirerade hem. Anthony Perkins gjorde sitt livs roll som Norman Bates.

Flytten till Universal efter Psycho inledde inte Hitchcocks bästa period. Fåglarna (1963) var lyckad, beträffande Marnie (1964) går meningarna isär. De följande filmerna hyllas av få: En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969). Så följde Frenzy (1972) som en hyllad comeback till London. Karriären avslutades med Arvet (1976) med Ernest Lehman som manusförfattare. Hitchcock var nu sliten och även hustrun Alma, som hade fingret med i alla aspekter av hans verksamhet, var sjuklig. Deras sista gemensamma framträdanden var i samband med att Alfred Hitchcock 1973 tilldelades en Life Achievement Award av the American Film Institute. Några månader före hans död adlades han av det engelska hovet.

Att samlat på duk få överblick över hans produktion är ett måste för alla som ännu hyser ett intresse för mediet i dess ursprungliga form, som biografupplevelse. De drygt 50 filmerna sammantagna utgör ett av vår tids mest centrala kulturarv.

Läs mer: François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Alfred Hitchcock – Spänningens mästare