Cinemateket
Rebecca

Rebecca

Originaltitel: Rebecca

Regi: Alfred Hitchcock

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Alfred Hitchcocks första Hollywoodfilm blev Rebecca, en gotisk berättelse med Joan Fontaine och Laurence Olivier i huvudrollerna. Filmen framhålls ofta som en av Hitchcocks bästa filmer, och belönades också med två Oscars när den kom, men producenten David O. Selznick gjorde flera grova ingrepp i den slutgiltiga filmen.

Öppningsscenen i Hitchcocks Rebecca är lika gripande som vacker. Vi möts av en kvinnlig röst som grubblar bedrövat över det förflutna, och i hennes drömlika betraktelse introduceras vi till det mytomspunna Manderley ? den stora herrgården som tillhör Maxim de Winter, en man som är kallare och mer tillbakadragen än den blyga och oerfarna namnlösa protagonist som senare blir kallad för den andra Mrs. de Winter. Kort efter deras ”meet cute” i Monte Carlo bestämmer sig Maxim för att fria till den unga kvinnan och tar med henne till sitt, till synes, hemsökta hem i Cornwall.

Det kroppslösa namnet Rebecca förblir ett plågsamt mysterium för den andra Mrs. de Winter såväl som för åskådaren. Den unga bruden är tagen av Maxims föregående fru, Rebecca de Winter, och hennes fortsatta inflytande på Manderley, vilket är fullt förståeligt då den andra Mrs. de Winter medvetet och omedvetet rivaliseras med den bortgångna – särskilt av Manderleys skötare Mrs. Danvers, som knappt kan dölja sitt förakt för herrgårdens nya dam. Växlingarna mellan de två Mrs. de Winter, varav en utmålas som antagonist och anledningen till de spänningsfyllda momenten, och den andra som offer utan större handlingsfrihet, görs elegant. I vissa stunder tycks de vara en och samma människa – eller motsatta inkarnationer.

Rebecca är baserad på Daphne du Mauriers gotiska roman med samma titel. Den anses vara en Hollywood-klassiker, vare sig man använder termen för att ”utvärdera meriter” i branschen eller för att signalera kommersiell framgång i världen, som filmforskaren Patricia White skriver. (1) Filmen är Alfred Hitchcocks enda Oscarvinnande titel i kategorin Bästa film, även om den på sätt och vis har överskuggats av hans senare verk. (1) Patricia White, Rebecca (2021).

Text: Anthia Nibitegeka

Regi: Alfred Hitchcock, medverkande: Joan Fontaine, Laurence Olivier, George Sanders, 1940, USA, 2 tim 10 min, engelska, svensk text, 35 mm, bildformat 1.37:1, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Svenska Filminstitutets filmarkiv.

Läs mer om ”Rebecca” i Svensk Filmdatabas

Rebecca ingår i temat

Alfred Hitchcock – Spänningens mästare

Januari 2020 påbörjades vad som var tänkt att bli en årslång Alfred Hitchcock-retrospektiv på Cinemateket. Några månader senare bröt pandemin ut, varpå filmerna visades för en drastiskt krympande publik. Snart stängde biograferna och med det avbröts visningarna i förtid.

Under 2022 får Cinemateksbesökare en ny chans att upptäcka spänningsmästarens filmskatt på stor duk. Hälften av filmerna visades under våren och den andra hälften visas nu i höst

Alfred Hitchcocks succéartade genombrott kom med The Lodger: A Story of the London Fog (1927). En Jack Uppskäraren-figur härjar i skydd av Londons dimma och specialiserar sig på blondiner. Spänningsmomentet i The Lodger rör huruvida en ung man är den skyldige seriemördaren. Romantiska spänningsfilmer blev efterhand Hitchcocks brittiska varumärke, med De 39 stegen (1935) som höjdpunkt.

Hitchcock kom till Hollywood och David O. Selznick med Rebecca (1940) som förstlingsverk. Periodens bästa film är Skuggan av ett tvivel (1943). Här vänds den sömniga småstadens vardagslunk upp och ner när en manipulativ mördare söker skydd undan lagens långa arm hos sin intet ont anande systers familj. Dynamiken mellan Joseph Cottens mördare och hans initialt oskuldsfulla systerdotter (Teresa Wright) – bägge kallas dessutom Charlie – är filmens nav.

Efter Selznick-perioden etablerade sig Hitchcock som egen producent tillsammans med Sidney Bernstein. Den första av deras filmer var den experimentella Repet (1948), med långa obrutna tagningar som illuderar ett kontinuerligt skeende i ett och samma rum. Främlingar på tåg (1951) är det odisputabla mästerverket från denna produktionskonstellation, inte minst genom Robert Walkers helt igenom formidabla rollporträtt av en psykopatisk dandyfigur.

Fönstret åt gården (1954), blev ännu en i serien av klaustrofobiskt begränsade iscensättningar. En stjärnfotograf är instängd i sin lägenhet med benet gipsat efter ett dumdristigt försök att fånga en fartfylld bild. Filmen är spänningsfylld till bristningsgränsen när det halvt oskyldiga spionerandet – eller är detta osund voyeurism? – på grannarna får karaktären av deckargåta: har frun i en av lägenheterna mördats av sin man?

Studie i brott (1958) tillkom i en stafett med många manuspennor innan Hitchcock var nöjd. Ett problem inför inspelning var att fylla den kvinnliga huvudrollen. Förstavalet var Vera Miles, men hon var gravid, till Hitchcocks irritation. Eftervärlden har inte delat Hitchcocks reservation beträffande Kim Novak. Filmen är kusligt suggestiv i den bildmagi som trollas fram runt den detektiviskt ovilliga Scottie, spelad av James Stewart. Oförmögen att arbeta som detektiv hos polisen på grund av att han drabbats av traumatisk svindel lockas han in i rollen som privatspanare av en gammal bekant som är bekymrad över sin hustrus förehavanden. Efter att ha sett henne accepterar den fascinerade Scottie. Därmed snärjs han i en serie charader och iscensättningar när han med bil genomkorsar San Francisco i den skönas spår. Den komplicerade intrigen är inte huvudärendet utan i stället allt det som filmen aktualiserar kring fiktion, fascination, filosofi, identitet, maskerad och rollspel. Här drivs detektiven till psykos, och reprisen av förloppet blir dubbelt fatal.

I sista minuten (1959) är en slutpunkt för den klassiska Hollywoodstilens berättarmodell: rak intrig, om än inte nödvändigtvis kronologisk, tydlig gestaltning av tid och rum, och med gripbara rollfigurer, gärna gestaltade av stjärnor. Hitchcocks modell för rak intrig var begreppet MacGuffin – det som motiverar rollfigurerna och driver handlingen, men som egentligen är betydelselöst. I sista minuten har några av de mest formidabla avsnitt som någonsin filmats. Scenen mellan Cary Grant och Eva Marie Saint i restaurangvagnen, lätt, luftig och erotiskt laddad – och oemotståndligt filmisk. Och sättet att hantera tid och rum: vindpinad landskapstristess och utdragen händelselöshet vänds till en veritabel kanonad från luften i scenerna från Prairie Stop, mitt i ingenstans.

Psycho (1960) gjordes på lågbudgetmanér. Filmen flyttade fokus från spänningsthriller till skräckfilmens gotiska scenografi; inte minst gäller detta familjen Bates Edward Hopper-inspirerade hem. Anthony Perkins gjorde sitt livs roll som Norman Bates.

Flytten till Universal efter Psycho inledde inte Hitchcocks bästa period. Fåglarna (1963) var lyckad, beträffande Marnie (1964) går meningarna isär. De följande filmerna hyllas av få: En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969). Så följde Frenzy (1972) som en hyllad comeback till London. Karriären avslutades med Arvet (1976) med Ernest Lehman som manusförfattare. Hitchcock var nu sliten och även hustrun Alma, som hade fingret med i alla aspekter av hans verksamhet, var sjuklig. Deras sista gemensamma framträdanden var i samband med att Alfred Hitchcock 1973 tilldelades en Life Achievement Award av the American Film Institute. Några månader före hans död adlades han av det engelska hovet.

Att samlat på duk få överblick över hans produktion är ett måste för alla som ännu hyser ett intresse för mediet i dess ursprungliga form, som biografupplevelse. De drygt 50 filmerna sammantagna utgör ett av vår tids mest centrala kulturarv.

Läs mer: François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Alfred Hitchcock – Spänningens mästare