Cinemateket
Cirkusboxaren

Cirkusboxaren

Originaltitel: The Ring

Regi: Alfred Hitchcock

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Cirkusboxaren ”One Round” Jack rekryteras av en professionell promotor för att agera sparringpartner åt en slemmig australiensisk tungviktsmästare. Samtidigt som hans egen stjärna stiger på boxningshimlen blir hustrun Mabel involverad med träningspartnern. En konfliktfylld kärlekstriangel tar vid i Hitchcocks kritikersuccé.

Även om Hitchcock framför allt är känd som regissör var han i regel djupt involverad även i manusprocessen, och arbetade ofta tätt tillsammans med sina författare. Cirkusboxaren är dock den enda film där han själv står som ensam författare till manus – även om han inofficiellt tycks ha fått en del hjälp av erfarna kollegor.

Inspirerad av boxningsmatcherna han själv brukade bevista i London konstruerade Hitchcock berättelsen om boxaren ”One Round” Jack, som i rekordfart går från cirkusunderhållare till utmanare om mästartiteln. Redan i detta tidiga exempel på boxarfilm återfinns flera av de ingredienser som kommit att utmärka senare klassiker inom genren, såsom boxarens klassresa och den dramatiska uppbyggnaden mot en stor avgörande match.

Ovanligt mycket står på spel då titelmatchen mot sparringpartnern Bob Corby också gäller Jacks hustru Mabel – som villigt låtit sig förföras av den självgode världsmästaren. Redan i filmens inledning skänker Corby henne ett guldarmband som sedan kommer att symbolisera deras svek mot Jack. Hitchcock förlägger den avgörande duellen till Royal Albert Hall, en spelplats han sedan kom att återvända till i de dramatiska klimaxen i båda versionerna av Mannen som visste för mycket (1934 respektive 1956).

Regissören tar till en mängd kameratekniska lösningar för att illustrera matchens intensitet och tyngd. Inspirerad av bland annat Fritz Langs Metropolis (1927) använde han för första gången Eugen Schüfftans process, som innebar att med hjälp av en semitransparent spegel foga samman flera skilda bildkomponenter i en enda tagning. Här används tekniken för att illustrera ett fullsatt Royal Albert Hall under boxningsmatchen – med en publik som vid närmare granskning syns vara märkligt orörlig.

I rollen som ”One Round” Jack syns den danske skådespelaren Carl Brisson, som även kom att medverka i Hitchcocks Manxmannen (1929).

Text: Johannes Hagman

Visningen ackompanjeras på piano av Matti Bye.

Läs mer om ”Cirkusboxaren” i Svensk Filmdatabas

Cirkusboxaren ingår i temat

Alfred Hitchcock – Spänningens mästare

Januari 2020 påbörjades vad som var tänkt att bli en årslång Alfred Hitchcock-retrospektiv på Cinemateket. Några månader senare bröt pandemin ut, varpå filmerna visades för en drastiskt krympande publik. Snart stängde biograferna och med det avbröts visningarna i förtid.

Under 2022 får Cinemateksbesökare en ny chans att upptäcka spänningsmästarens filmskatt på stor duk. Hälften av filmerna visades under våren och den andra hälften visas nu i höst

Alfred Hitchcocks succéartade genombrott kom med The Lodger: A Story of the London Fog (1927). En Jack Uppskäraren-figur härjar i skydd av Londons dimma och specialiserar sig på blondiner. Spänningsmomentet i The Lodger rör huruvida en ung man är den skyldige seriemördaren. Romantiska spänningsfilmer blev efterhand Hitchcocks brittiska varumärke, med De 39 stegen (1935) som höjdpunkt.

Hitchcock kom till Hollywood och David O. Selznick med Rebecca (1940) som förstlingsverk. Periodens bästa film är Skuggan av ett tvivel (1943). Här vänds den sömniga småstadens vardagslunk upp och ner när en manipulativ mördare söker skydd undan lagens långa arm hos sin intet ont anande systers familj. Dynamiken mellan Joseph Cottens mördare och hans initialt oskuldsfulla systerdotter (Teresa Wright) – bägge kallas dessutom Charlie – är filmens nav.

Efter Selznick-perioden etablerade sig Hitchcock som egen producent tillsammans med Sidney Bernstein. Den första av deras filmer var den experimentella Repet (1948), med långa obrutna tagningar som illuderar ett kontinuerligt skeende i ett och samma rum. Främlingar på tåg (1951) är det odisputabla mästerverket från denna produktionskonstellation, inte minst genom Robert Walkers helt igenom formidabla rollporträtt av en psykopatisk dandyfigur.

Fönstret åt gården (1954), blev ännu en i serien av klaustrofobiskt begränsade iscensättningar. En stjärnfotograf är instängd i sin lägenhet med benet gipsat efter ett dumdristigt försök att fånga en fartfylld bild. Filmen är spänningsfylld till bristningsgränsen när det halvt oskyldiga spionerandet – eller är detta osund voyeurism? – på grannarna får karaktären av deckargåta: har frun i en av lägenheterna mördats av sin man?

Studie i brott (1958) tillkom i en stafett med många manuspennor innan Hitchcock var nöjd. Ett problem inför inspelning var att fylla den kvinnliga huvudrollen. Förstavalet var Vera Miles, men hon var gravid, till Hitchcocks irritation. Eftervärlden har inte delat Hitchcocks reservation beträffande Kim Novak. Filmen är kusligt suggestiv i den bildmagi som trollas fram runt den detektiviskt ovilliga Scottie, spelad av James Stewart. Oförmögen att arbeta som detektiv hos polisen på grund av att han drabbats av traumatisk svindel lockas han in i rollen som privatspanare av en gammal bekant som är bekymrad över sin hustrus förehavanden. Efter att ha sett henne accepterar den fascinerade Scottie. Därmed snärjs han i en serie charader och iscensättningar när han med bil genomkorsar San Francisco i den skönas spår. Den komplicerade intrigen är inte huvudärendet utan i stället allt det som filmen aktualiserar kring fiktion, fascination, filosofi, identitet, maskerad och rollspel. Här drivs detektiven till psykos, och reprisen av förloppet blir dubbelt fatal.

I sista minuten (1959) är en slutpunkt för den klassiska Hollywoodstilens berättarmodell: rak intrig, om än inte nödvändigtvis kronologisk, tydlig gestaltning av tid och rum, och med gripbara rollfigurer, gärna gestaltade av stjärnor. Hitchcocks modell för rak intrig var begreppet MacGuffin – det som motiverar rollfigurerna och driver handlingen, men som egentligen är betydelselöst. I sista minuten har några av de mest formidabla avsnitt som någonsin filmats. Scenen mellan Cary Grant och Eva Marie Saint i restaurangvagnen, lätt, luftig och erotiskt laddad – och oemotståndligt filmisk. Och sättet att hantera tid och rum: vindpinad landskapstristess och utdragen händelselöshet vänds till en veritabel kanonad från luften i scenerna från Prairie Stop, mitt i ingenstans.

Psycho (1960) gjordes på lågbudgetmanér. Filmen flyttade fokus från spänningsthriller till skräckfilmens gotiska scenografi; inte minst gäller detta familjen Bates Edward Hopper-inspirerade hem. Anthony Perkins gjorde sitt livs roll som Norman Bates.

Flytten till Universal efter Psycho inledde inte Hitchcocks bästa period. Fåglarna (1963) var lyckad, beträffande Marnie (1964) går meningarna isär. De följande filmerna hyllas av få: En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969). Så följde Frenzy (1972) som en hyllad comeback till London. Karriären avslutades med Arvet (1976) med Ernest Lehman som manusförfattare. Hitchcock var nu sliten och även hustrun Alma, som hade fingret med i alla aspekter av hans verksamhet, var sjuklig. Deras sista gemensamma framträdanden var i samband med att Alfred Hitchcock 1973 tilldelades en Life Achievement Award av the American Film Institute. Några månader före hans död adlades han av det engelska hovet.

Att samlat på duk få överblick över hans produktion är ett måste för alla som ännu hyser ett intresse för mediet i dess ursprungliga form, som biografupplevelse. De drygt 50 filmerna sammantagna utgör ett av vår tids mest centrala kulturarv.

Läs mer: François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Alfred Hitchcock – Spänningens mästare