Fåglarna sjunga kl 1.45
Originaltitel: Sabotage
Regi: Alfred Hitchcock
Skådespelare: Sylvia Sidney, Oskar Homolka, John Loder
I Fåglarna sjunga kl 1.45 bjuder Alfred Hitchcock på en av filmhistoriens kanske mest illustrativa lektioner i spänningsbygge enligt regissörens egen devis. I centrum för den lösa bearbetningen av Joseph Conrads roman Anarkisten står en kvinna vars make i hemlighet tillhör en terrororganisation.
Alfred Hitchcocks mest klassiska lektion i filmiskt spänningsbygge gav han under ett samtal med François Truffaut och involverar en hypotetisk bomb under ett bord. Regissören menade att faktisk spänning bara kan uppnås om publiken känner till bombens existens innan dess detonation - i annat fall uppnår scenariot inte mer än ett plötsligt överraskningsmoment. Det kanske mest illustrativa exemplet från Hitchcocks egen katalog återfinns i Fåglarna sjunga kl 1.45, när en pojke ovetande fraktar en bomb på en buss i centrala London.
Pojken på bussen, Stevie, är yngre bror till en kvinna som misstänker att hennes make, biografföreståndaren Verloc, döljer något för henne. Lika lite som hon vet vad Verloc döljer anar hon att den påflugna grönsakshandlaren som arbetar bredvid biografen är en av Scotland Yards män, utsänd för att spionera på maken som misstänks för terrorism. Däremot låter Hitchcock konsekvent publiken ligga steget före.
Trots detta är informationen knapphändig i Charles Bennets lösa bearbetning av Joseph Conrads Anarkisten (1907). Terrorligan Verloc tillhör förblir en diffus sammansättning, sett både till ursprung och motiv. Kanske av hänsyn till det politiska läget i 1930-talets Europa. Men framför allt har filmens spänningsmoment getts högre prioritet. Dessa berömdes också av flera kritiker vid tiden. The Observers C.A. Lejeune påpekade däremot den oerhörda grymheten i att låta bomben Stevie bär på explodera.
Det är onekligen en våghalsig balansakt mellan lättsam thriller med komiska inslag och höga insatser. Under Stevies färd med bomben i famn orkestreras exempelvis spänningen minutiöst samtidigt som Hitchcock fortsätter bygga upp publikens sympatier för pojken. En nästan sadistisk akt han flera år senare ångrade. Inte så mycket för att barnets död skulle vara tabu, men för att han brutit sina egna regler, enligt vilka publiken bör få andas ut snarare än chockas efter en pulshöjande sekvens.
Text: Calle Wahlström.