Cinemateket
Svenska bilder

Svenska bilder

Originaltitel: Svenska bilder

Regi: Tage Danielsson

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Monica Zetterlund blir jagad av Hasse Alfredson som i sin tur jagas av Birgitta Andersson i Hasse och Tages första film Svenska bilder – en sketchkavalkad om 36 episoder utan kontinuitet som kryddats med synnerligen mycket musik och en mängd stockholmsbilder. Med snillrika förtexter av Per Åhlin och en gigantisk ensemble som omfattar praktiskt taget hela skådespelareliten omhuldades filmen av såväl filmkritiker som publik.

Regi: Tage Danielsson, 1964, Sverige, 1 tim 46 min, svenska, 35 mm, bildformat: 1.37:1, barntillåten. Visningsmaterial från Svenska Filminstitutet.

Visningen inleds av Martin Kristenson, skribent. Från kl 16.15 är det mingel, utställning och boksamtal mellan Kalle Lind och Martin Kristenson. Läs mer

Läs mer om ”Svenska bilder” i Svensk Filmdatabas

Svenska bilder ingår i temat

Lycka: Hasse & Tage

– Delad glädje är dubbel glädje.

Värme, trevlighet och stort hjärta. Publiken föll pladask för Hans Alfredson och Tage Danielsson, humorparet som blev Hasse & Tage med hela svenska folket. Med sitt produktionsbolag AB Svenska Ord piggade duon upp med filmiska lyckopiller som rymmer både smittsam optimism och politiskt allvar.

I närapå tre decennier, fram till Tage Danielssons död 1985, arbetade Hasse Alfredson och Tage sida vid sida – också när de hade projekt på egen hand. När Tage dog förlorade Hasse inte bara en trogen kollega utan också sin bästa vän. I begravningstalet åberopade han den devis efter vilken de alltid levat: ”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen ökar man världens elände.” Hasse avslutade med orden ”Åh, vad jag har haft roligt med dig Tage.”

Ja, Hasse och Tage hade roligt tillsammans och de tycktes lyckliga tillsammans. En glädje och lycka som smittade av sig på publiken. Trots att denna kanske inte alltid förstod vari det roliga låg skrattade de. De berördes av värmen, trevligheten, det stora hjärtat – och vad mer behövs egentligen för att ett långsamt och alldeles lagom lyckorus ska spridas inom en.

I den värld (1950–1970-talets Sverige) där Hasse och Tage verkade rådde, åtminstone till en början, en monokultur. Det fanns en radiokanal och en tv-kanal. Sågs du där och slog du igenom där, slog du igenom överallt. Av samma anledning hade de flesta svenskar vid tiden gemensamma referensramar. En tacksam grogrund för den som vill syssla brett med humor, parodi och satir. Likt Lennart Hyland och föregångaren Povel Ramel blev duon en del av den svenska folksjälen.

Hasse och Tage träffades första gången 1956, på huvudkontoret för Svensk Radiotjänst, när Hasse sökte jobb hos den relativt nyblivna programchefen Tage. Mötet sägs ingen av dem komma ihåg, men Hasse fick jobbet och de två fann varandra snabbt då de trots stora yttre olikheter snart upptäckte att de delade kärnvärderingar – och framför allt att de skrattade åt samma saker. Med en gemensam bakgrund i universitetsspex var humorn stundtals studentikos. Den byggde vidare på 1950-talets crazyhumor med Karl Gerhard, Pekka Langer och tidigare nämnda Ramel i spetsen, men tydliga spår finns också av anglosaxisk nonsenshumor och samtida franska komiker som Jacques Tati och Pierre Étaix.

I någon mån bygger alla framgångsrika komikerpar på motsatser – Helan och Halvan, Fyrtornet och Släpvagnen, Biffen och Bananen, Jay och Silent Bob och för all del Trazan och Banarne. Också för Hasse och Tage var olikheterna lyckosamma, en förutsättning för humorn och en del av succén. Förutom fysiska skillnader låg stor del av Hasse och Tages skiljaktigheter i lynne och dialekt – Tage representerade med sin sävliga östgötska struktur ock klokskap medan Hasse med sin rappa skånska stod för impulsivitet och kaos.

Det dröjde inte länge efter deras första möte innan Hasse och Tage sa upp sig från radion, inackorderade sig i en liten skrivarstuga i Vitabergsparken (där Hasse bott som nyinflyttad i Stockholm) och startade Aktiebolaget Svenska Ord. Ständiga medarbetaren Mona Haskel anställdes snart som sekreterare och alltiallo. Deras kontaktnät, gemytlighet och öppenhet mot alla och envar bidrog till att de snabbt blev du och Hasse och Tage (eller HasseåTage) med hela svenska folket. Konnässören Kalle Lind skriver i sin HasseåTage: humorparet som roade och retade Sverige om bolagets första år:

”AB Svenska Ords första år sker i ett lyckorus. Delad glädje är dubbel glädje, och de delar sin glädje över att få roa med fler och fler för varje dag som passerar. Inte minst får de med sig journalisterna på båten. Nöjesskribenterna på Aftonbladet och Expressen och morgontidningarna fylkas runt deras kontor för att få vara med på det där nya, skojsiga som hela tiden pyser ur den gamla fiskarstugan i Vitabergsparken.” (1)

1962 satte det nybildade bolaget upp sin första revy "Gröna Hund på Gröna Lund". Ingmar Bergman – vid tillfället konstnärlig ledare vid Svensk Filmindustri – såg föreställningen, imponerades och föreslog att Hasse och Tage skulle göra film, vilket de nappade på. Tiden efter filmreformen 1963 var gynnsam för den som ville slå sig in i filmvärlden. Omvandlingen av filmindustrin – ekonomiskt, organisatoriskt och inte minst kreativt – bidrog till att ungefär sextio långfilmsregissörer debuterade under den följande tioårsperioden. Hasse och Tage slog igenom på bio i samma veva som Vilgot Sjöman, Jörn Donner, Bo Widerberg och Jan Troell, men med en helt annan typ av film.

Svenska bilder (1964) är en tydlig förlängning av Hasse och Tages scenshower, en sketchkavalkad om 36 episoder i vilka de samlat hela den svenska skådespelareliten. Vid det här laget hade duon redan byggt upp ett sådant renommé att alla ville vara med. För att hjälpa till med manus och dramaturgi anlitades veteranen Hasse Ekman, vars son Gösta Ekman kom att bli en viktig del i Hasse och Tages fortsatta filmkarriär.

Filmen togs emot väl av såväl kritiker som publik och i Arbetarbladet ansåg filmkritikern Jurgen Schildt att som komiskt nummer var Svenska bilder ”oöverträffad i det svenska 60-talet. Samtidigt är det en film som utstrålar avspänning mera än anspänning, ömhet mera än infami. Någonstans hos landets roligaste tandem döljer sig ta mig tusan en mollton, en sky, ett hjärta".

I Expressen lovordade Lasse Bergström "fenomenet" Alfredson – "vänlig, bitsk, skånsk, nysande av goda infall". Genom att tydligt visa sin egen glädje i de komiska situationerna, skrev Bergström, dubblerade Alfredson åskådarens glädje, och hans avvikelser från manus spridde "ett skimmer av lycka, som är obetalbart därför att man så sällan återfinner det hos skådespelare som vaknat till insikt om att de kan sitt yrke och inte drömmer".

Duons nästa film Att angöra en brygga (1965) – vars idé emanerade från en tecknad serie Hasse gjort för Kvällsposten, om en man som dag efter dag försökte ta sig upp för en trappa utan att komma dit han ska – är raka motsatsen till debuten. Den är full av förföriska pasteller, har en hyfsat traditionell dramaturgi och i stället för urban lövlös vinter utspelar sig filmen på en ö ute i havsbandet under grönskande sommar. Att angöra en brygga är en satir över svensk skärgårdslycka som kretsar kring en av de svenskaste av traditioner (näst efter midsommar) – kräftskivan. "Den markerar en ny epok i paret Danielsson-Alfredsons kometkarriär och en landvinning för den nyare komiska svenska filmen. Ett mognadsprov", sammanfattade Torsten Manns filmen i tidskriften Chaplin.

AB Svenska Ord hade ett långvarigt samarbetade med illustratören och animatören Per Åhlin. Förutom de enastående förtexterna till Svenska bilder, de många snillrika inslagen i Mannen som slutade röka (1972), de levande tavlorna och glasmålningarna som förvandlade torget i Tomelilla till världsmetropoler i Picassos äventyr (1978), illustrerade han omslag och sagor i flera av komikerparets böcker, bland annat till Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton (1975) som sedermera i Åhlins regi (och med Tages behagliga berättarröst) kom att bli en älskad julaftonshöjdpunkt på teve.

På Åhlins initiativ skrev Hasse och Tage manuset till Sveriges första animerade långfilm, I huvet på en gammal gubbe (1968) – ett regisamarbete mellan Tage och Åhlin och med en ålderssminkad Hasse i huvudrollen. Filmen, som är en nostalgisk resa in i en åldrings förflutna, bygger på monologen ”Gamle man” från föreställningen ”Gula hund”.

I huvet på en gammal gubbe fick ett ljummet mottagande, men drygt trettio år senare kallade Mårten Blomkvist i Dagens Nyheter filmen för ett mästerverk och menade att den helt enkelt var före sin tid: ”Många tänker nog på denna Sveriges första tecknade långfilm som ett Åhlins-Danielssons-Alfredsons sätt att få lattja med festliga gamla damhattar och mustascher. Men här finns en mörk humor som inte synts i någon annan av Svenska Ords produktioner. […] Åhlins animationer glider obesvärat mellan upprymdhet och ångest. I huvet på en gammal gubbe är ett mästerverk, förbisett därför att det inte stämde in på tidens förväntningar på tecknad film och HasseåTage.”

På 1960-talet ökade den globala och politiska medvetenheten i Sverige. De politiska undertonerna som alltid funnits hos Hasse och Tage blev skarpare och humorn allvarligare och svartare. Det är en tydlig skillnad i ton i duons första filmer och de senare där de tydligt tar ställning i politiska sakfrågor. I huvet på en gammal gubbe avhandlar äldrevården, i Äppelkriget (1971) står Hasse och Tage upp för miljön, Släpp fångarne loss – det är vår! (1975) är en känga mot den svenska kriminalvården och i Tages SOPOR (1981) parodieras politiker med deras hyckleri och ständiga (o)förmåga att vända kappan efter vinden. Också utanför vita duken tar duon politisk ställning, de engagerar sig i Amnesty och debatterar kärnkraftsfrågan. Nästan alltid förmedlas de politiska budskapen med ett skratt. ”Om man sysslar med revyer, måste man ju ha ämnen. Då bör man läsa tidningar mycket och leta efter ämnen. Och när man börjar leta efter ämnen måste man ju sätta sig in i de här ämnena. Man kan ju inte bara skriva rakt ut i luften. […] så tvingar ju yrket en in i att börja tänka på de här frågorna och då måste man ju ta ställning och då så växer det sakta fram en samhällssyn.” (2)

Efter Äppelkriget regisserade Hasse och Tage filmer på var sitt håll. Tage gjorde Mannen som slutade röka, en livsbejakande abstinenskomedi baserad på den bok regissören skrivit efter att han själv upphört med rökningen. I huvudrollen briljerar Gösta Ekman som fumlig nikotinist. Hasse dyker också upp, i ett kort ögonblick, i en reklamannons för cigarettmärket Prince. ”Enda syftet är att folk ska ha roligt och trevligt i närmare två timmar. Och det är väl ett allvarligt syfte. Jag vill inte pådyvla folk någonting. Filmen innehåller ingen hårt driven propaganda. Man ska ha skojigt en stund. Sen kan man gärna gå ut och röka.” (3)

Hasses filmprojekt var en betydligt mörkare och mer dystopisk historia. Med den egna novellen ”Pojken i sjön” som förlaga regisserade Hasse Ägget är löst! (1975), också den med Gösta i huvudrollen, om än i en dystrare kulör. Tage finns med på ett hörn, i rollen som hovmästare. ”Man har ju i Hasse och Tages gemensamma produkter länge anat att Hasse svarade för de mörkare stråken av absurdism, medan de förrädiskt rosenfärgade arabeskerna påmint om Tage. Förhållandet är säkert mer komplicerat än så. Men den här filmen bekräftar aningarna”, kommenterade Mauritz Edström i Dagens Nyheter.(4)

Hasse och Tages sista gemensamma filmprojekt Picassos äventyr är kanske den film som är mest lik debuten, med en rad sketcher uppradade på varandra, om än mer sammanbundna av ett gemensamt tema än de fragmentariska episoderna i Svenska bilder. Filmen gjordes med sikte på en internationell marknad, men hade ingen större framgång där, förutom i Ungern där den visades för fulla hus.

I oktober 1985 dog Tage i förtid och mindre än ett halvår senare mördades Olof Palme, och det var som att en hel era gick i graven. Världen var inte längre densamma som när Hasse och Tage började sin karriär. Det stora Folkhemsbygget var till ända och med ett nytt ekonomiskt hårdare filmklimat gavs inte samma möjligheter att inom mediet experimentera och göra aparta lustfyllda projekt. I mars 1986 upplöste Hasse AB Svenska Ord. Regissörens Falsk som vatten (1985) var den sista produktionen bolaget var inblandat i.

Hasse och Tages filmer hör till de mest framgångsrika och älskade som producerats i Sverige – de är ljusa lyckopiller gjorda i ett land som stor del av året badar i mörker och rusk. De två vännerna blandade smittsam optimism med politiskt allvar och stod förutom skratt och humanism för hopp om förbättring. ”Det finns ett litet fåtal människor som gör det lättare för en att överleva i den här bistra världen – ja, till och med i det här förträffliga landet… Till dem hör Hans Alfredson och Tage Danielsson”, sammanfattade Sun Axelsson Hasse och Tages gärning i Chaplin 1978. Och det är bara att hålla med.

(1) Kalle Lind, HasseåTage: humorparet som roade och retade Sverige (2021).
(2) Hasse Alfredson i Jane Magnussons Hasse & Tage - en kärlekshistoria (2019).
(3)Tage Danielsson, citerad i Göran Tonström, Hasse & Tage och deras Svenska ord (1994).
(4) Mauritz Edström i Dagens Nyheter 18 mars 1975.

Kuraterat av Tora Berg.
Läs mer om temat

Skriv ut