Cinemateket
Ta fast tjuven

Ta fast tjuven

Originaltitel: To Catch a Thief

Regi: Alfred Hitchcock

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Juveler, jakt och passion längs serpentinvägar på la Côte d'Azur. I Hitchcocks extravaganta komedithriller jagar en oskyldig juveltjuv sin copycat och munhuggs med en förförisk rikemansdotter. Ta fast tjuven var Grace Kellys sista film med Hitchcock innan hon blev furstinna av Monaco och försvann från duken.

Den pensionerade juveltjuven John Robie – ”The Cat” – blir oskyldigt anklagad i en våg av juvelstölder på den franska Rivieran. Han söker upp vilka han tror vara tjuvens nästa offer som har tid och pengar i överflöd: en dekadent mor som fimpar sin cigarett i ett orört stekt ägg och hennes dotter Frances som är lika iskallt förförisk som lockad av Kattens rykte.

”En paradox mellan en inre glöd och en sval yta”. I sin berömda bok Samtal med Hitchcock (utgiven på svenska 1992) ringar regissören och kritikern François Truffaut in Grace Kellys utstrålning som gör henne till filmens dyrbaraste juvel – och Hitchcocks egen favorit. Kelly glider fram i Edith Heads extravaganta kreationer, likt den kunglighet hon kom att bli två år senare (det var under denna films inspelning som hon mötte fursten av Monaco).

Mot fonden av ett Technicolorblått hav lever amerikaner sorglöst med lika mycket pengar som tid. Ta fast tjuven har inte en lika självklar plats i Hitchcock-kanon som Studie i brott (1958) och Fönstret åt gården (1954). Enligt regissören är filmen ”en ganska ytlig historia”. Alltför ytlig, enligt vissa. Helt förtjusande, enligt andra, däribland Truffaut som i sin recension i Cahiers du Cinéma korar den till ”den snobbigaste och mest vardagliga – och samtidigt en av Hitchcocks mest cyniska filmer”.

Ytligt eller inte – filmen är en klassiker vars slutreplik inverterar ett lyckligt slut och där kyssen mellan Grant och Kelly korsklipps med ett fyrverkeri för att runda censuren som förbjöd att läppar möttes längre än tre sekunder. Även Notorious! (1946) visar prov på Hitchcocks lek med censuren. Grant och Ingrid Bergman varvade kyssar med ömma ord, vilket resulterade i en 2 minuter och 40 sekunder lång – och väldigt sensuell – scen, utan att censorerna kunde göra något.

Grant och Kelly förblev nära vänner livet ut. Efter hennes död – i en bilolycka i södra Frankrike – uttryckte han sin beundran för henne som aktris: ”Tja, med all respekt för Ingrid Bergman så föredrog jag Grace. Hon utstrålade ett upphöjt lugn”.

Text: Isabella Kubitsky Torninger.

Läs mer om ”Ta fast tjuven” i Svensk Filmdatabas

Ta fast tjuven ingår i temat

Alfred Hitchcock – Spänningens mästare

Januari 2020 påbörjades vad som var tänkt att bli en årslång Alfred Hitchcock-retrospektiv på Cinemateket. Några månader senare bröt pandemin ut, varpå filmerna visades för en drastiskt krympande publik. Snart stängde biograferna och med det avbröts visningarna i förtid.

Under 2022 får Cinemateksbesökare en ny chans att upptäcka spänningsmästarens filmskatt på stor duk. Hälften av filmerna visas i vår och den andra hälften visas i höst

Alfred Hitchcocks succéartade genombrott kom med The Lodger: A Story of the London Fog (1927). En Jack Uppskäraren-figur härjar i skydd av Londons dimma och specialiserar sig på blondiner. Spänningsmomentet i The Lodger rör huruvida en ung man är den skyldige seriemördaren. Romantiska spänningsfilmer blev efterhand Hitchcocks brittiska varumärke, med De 39 stegen (1935) som höjdpunkt.

Hitchcock kom till Hollywood och David O. Selznick med Rebecca (1940) som förstlingsverk. Periodens bästa film är Skuggan av ett tvivel (1943). Här vänds den sömniga småstadens vardagslunk upp och ner när en manipulativ mördare söker skydd undan lagens långa arm hos sin intet ont anande systers familj. Dynamiken mellan Joseph Cottens mördare och hans initialt oskuldsfulla systerdotter (Teresa Wright) – bägge kallas dessutom Charlie – är filmens nav.

Efter Selznick-perioden etablerade sig Hitchcock som egen producent tillsammans med Sidney Bernstein. Den första av deras filmer var den experimentella Repet (1948), med långa obrutna tagningar som illuderar ett kontinuerligt skeende i ett och samma rum. Främlingar på tåg (1951) är det odisputabla mästerverket från denna produktionskonstellation, inte minst genom Robert Walkers helt igenom formidabla rollporträtt av en psykopatisk dandyfigur.

Fönstret åt gården (1954), blev ännu en i serien av klaustrofobiskt begränsade iscensättningar. En stjärnfotograf är instängd i sin lägenhet med benet gipsat efter ett dumdristigt försök att fånga en fartfylld bild. Filmen är spänningsfylld till bristningsgränsen när det halvt oskyldiga spionerandet – eller är detta osund voyeurism? – på grannarna får karaktären av deckargåta: har frun i en av lägenheterna mördats av sin man?

Studie i brott (1958) tillkom i en stafett med många manuspennor innan Hitchcock var nöjd. Ett problem inför inspelning var att fylla den kvinnliga huvudrollen. Förstavalet var Vera Miles, men hon var gravid, till Hitchcocks irritation. Eftervärlden har inte delat Hitchcocks reservation beträffande Kim Novak. Filmen är kusligt suggestiv i den bildmagi som trollas fram runt den detektiviskt ovilliga Scottie, spelad av James Stewart. Oförmögen att arbeta som detektiv hos polisen på grund av att han drabbats av traumatisk svindel lockas han in i rollen som privatspanare av en gammal bekant som är bekymrad över sin hustrus förehavanden. Efter att ha sett henne accepterar den fascinerade Scottie. Därmed snärjs han i en serie charader och iscensättningar när han med bil genomkorsar San Francisco i den skönas spår. Den komplicerade intrigen är inte huvudärendet utan i stället allt det som filmen aktualiserar kring fiktion, fascination, filosofi, identitet, maskerad och rollspel. Här drivs detektiven till psykos, och reprisen av förloppet blir dubbelt fatal.

I sista minuten (1959) är en slutpunkt för den klassiska Hollywoodstilens berättarmodell: rak intrig, om än inte nödvändigtvis kronologisk, tydlig gestaltning av tid och rum, och med gripbara rollfigurer, gärna gestaltade av stjärnor. Hitchcocks modell för rak intrig var begreppet MacGuffin – det som motiverar rollfigurerna och driver handlingen, men som egentligen är betydelselöst. I sista minuten har några av de mest formidabla avsnitt som någonsin filmats. Scenen mellan Cary Grant och Eva Marie Saint i restaurangvagnen, lätt, luftig och erotiskt laddad – och oemotståndligt filmisk. Och sättet att hantera tid och rum: vindpinad landskapstristess och utdragen händelselöshet vänds till en veritabel kanonad från luften i scenerna från Prairie Stop, mitt i ingenstans.

Psycho (1960) gjordes på lågbudgetmanér. Filmen flyttade fokus från spänningsthriller till skräckfilmens gotiska scenografi; inte minst gäller detta familjen Bates Edward Hopper-inspirerade hem. Anthony Perkins gjorde sitt livs roll som Norman Bates.

Flytten till Universal efter Psycho inledde inte Hitchcocks bästa period. Fåglarna (1963) var lyckad, beträffande Marnie (1964) går meningarna isär. De följande filmerna hyllas av få: En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969). Så följde Frenzy (1972) som en hyllad comeback till London. Karriären avslutades med Arvet (1976) med Ernest Lehman som manusförfattare. Hitchcock var nu sliten och även hustrun Alma, som hade fingret med i alla aspekter av hans verksamhet, var sjuklig. Deras sista gemensamma framträdanden var i samband med att Alfred Hitchcock 1973 tilldelades en Life Achievement Award av the American Film Institute. Några månader före hans död adlades han av det engelska hovet.

Att samlat på duk få överblick över hans produktion är ett måste för alla som ännu hyser ett intresse för mediet i dess ursprungliga form, som biografupplevelse. De drygt 50 filmerna sammantagna utgör ett av vår tids mest centrala kulturarv.

Läs mer: François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Alfred Hitchcock – Spänningens mästare