Cinemateket
Topaz

Topaz

Originaltitel: Topaz

Regi: Alfred Hitchcock

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Mångbottnad spionthriller under Kubakrisen baserad på Leon Uris bästsäljare, som sägs ha varit baserad på verkliga händelser, där kommunistisk agent infiltrerar Charles de Gaulles entourage. Alfred Hitchcock ville med Topaz skapa en realistisk spionhistoria som en motsats till James Bond, som han tyckte både plagierade och förstörde hans favoritgenre.

1962 hoppar en KGB-agent av till väst under ett besök i Köpenhamn och avslöjar att det finns bevis för missiler på Kuba. CIA ber den franska DGSE-agenten André Devereaux om hjälp att ta reda på vem som tillhandahåller missilerna. På Kuba träffar han Juanita, änka till en död revolutionär men själv kontrarevolutionär, som i sin tur anlitar lokala kumpaner för att få ut bevisen ut ur landet. När de tillfångatas avslöjar de sin kontakt och jakten på André sätter i gång.

När Topaz hade premiär var varken kritiker eller publik nådiga. Filmen sågs som ett bevis på att Hitchcock var slut, då det var den tredje filmen i rad som inte levde upp till förväntningarna (efter Marnie, 1964, och En läcka i ridån, 1966). Filmen ansågs föråldrad, med den gamla tidens skådespelare i huvudrollerna och den gamla tidens spionfilmer som modell.

Det enda som berömdes var birollerna, där den nya tidens stjärnor, som Michel Piccoli och Philippe Noiret, lyste. Men som Stig Björkman lyfte i tidskriften Chaplin var det inte ovanligt att Hitchcocks filmer vid premiären jämfördes med hans tidigare och dömdes ut som otillräckliga. Till och med under storhetstiden på 1950-talet fanns de som hävdade att häxmästaren förlorat det grepp han haft över publiken med sina 1940-talsfilmer.

Frikopplad från diskussionen om Hitchcocks slut som succémakare framstår Topaz femtio år senare som ett hitchcockskt experiment i berättande, såsom Livbåt (1944) var en gång i tiden. Med Topaz ville Hitchcock göra en anti-Bondfilm, som visade en spions vardag, där dialogen och de små händelserna – inte explosionerna och biljakterna – drev handlingen framåt. Hitchcock hade nämligen inte mycket till övers för James Bond.

Ur ett svenskt perspektiv är det också spännande att se det svenska inslaget i filmen. Överste Boris Kusenov, den avhoppande Sovjettjänstemannen, spelas av Per-Axel Arosenius och hans familj av Sonja Kolthoff och Tina Hedström. De första svenskarna i en Hitchcockfilm sedan Ingrid Bergman.

Text: Danial Brännström.

Läs mer om ”Topaz” i Svensk Filmdatabas

Topaz ingår i temat

Alfred Hitchcock – Spänningens mästare

Januari 2020 påbörjades vad som var tänkt att bli en årslång Alfred Hitchcock-retrospektiv på Cinemateket. Några månader senare bröt pandemin ut, varpå filmerna visades för en drastiskt krympande publik. Snart stängde biograferna och med det avbröts visningarna i förtid.

Under 2022 får Cinemateksbesökare en ny chans att upptäcka spänningsmästarens filmskatt på stor duk. Hälften av filmerna visades under våren och den andra hälften visas nu i höst

Alfred Hitchcocks succéartade genombrott kom med The Lodger: A Story of the London Fog (1927). En Jack Uppskäraren-figur härjar i skydd av Londons dimma och specialiserar sig på blondiner. Spänningsmomentet i The Lodger rör huruvida en ung man är den skyldige seriemördaren. Romantiska spänningsfilmer blev efterhand Hitchcocks brittiska varumärke, med De 39 stegen (1935) som höjdpunkt.

Hitchcock kom till Hollywood och David O. Selznick med Rebecca (1940) som förstlingsverk. Periodens bästa film är Skuggan av ett tvivel (1943). Här vänds den sömniga småstadens vardagslunk upp och ner när en manipulativ mördare söker skydd undan lagens långa arm hos sin intet ont anande systers familj. Dynamiken mellan Joseph Cottens mördare och hans initialt oskuldsfulla systerdotter (Teresa Wright) – bägge kallas dessutom Charlie – är filmens nav.

Efter Selznick-perioden etablerade sig Hitchcock som egen producent tillsammans med Sidney Bernstein. Den första av deras filmer var den experimentella Repet (1948), med långa obrutna tagningar som illuderar ett kontinuerligt skeende i ett och samma rum. Främlingar på tåg (1951) är det odisputabla mästerverket från denna produktionskonstellation, inte minst genom Robert Walkers helt igenom formidabla rollporträtt av en psykopatisk dandyfigur.

Fönstret åt gården (1954), blev ännu en i serien av klaustrofobiskt begränsade iscensättningar. En stjärnfotograf är instängd i sin lägenhet med benet gipsat efter ett dumdristigt försök att fånga en fartfylld bild. Filmen är spänningsfylld till bristningsgränsen när det halvt oskyldiga spionerandet – eller är detta osund voyeurism? – på grannarna får karaktären av deckargåta: har frun i en av lägenheterna mördats av sin man?

Studie i brott (1958) tillkom i en stafett med många manuspennor innan Hitchcock var nöjd. Ett problem inför inspelning var att fylla den kvinnliga huvudrollen. Förstavalet var Vera Miles, men hon var gravid, till Hitchcocks irritation. Eftervärlden har inte delat Hitchcocks reservation beträffande Kim Novak. Filmen är kusligt suggestiv i den bildmagi som trollas fram runt den detektiviskt ovilliga Scottie, spelad av James Stewart. Oförmögen att arbeta som detektiv hos polisen på grund av att han drabbats av traumatisk svindel lockas han in i rollen som privatspanare av en gammal bekant som är bekymrad över sin hustrus förehavanden. Efter att ha sett henne accepterar den fascinerade Scottie. Därmed snärjs han i en serie charader och iscensättningar när han med bil genomkorsar San Francisco i den skönas spår. Den komplicerade intrigen är inte huvudärendet utan i stället allt det som filmen aktualiserar kring fiktion, fascination, filosofi, identitet, maskerad och rollspel. Här drivs detektiven till psykos, och reprisen av förloppet blir dubbelt fatal.

I sista minuten (1959) är en slutpunkt för den klassiska Hollywoodstilens berättarmodell: rak intrig, om än inte nödvändigtvis kronologisk, tydlig gestaltning av tid och rum, och med gripbara rollfigurer, gärna gestaltade av stjärnor. Hitchcocks modell för rak intrig var begreppet MacGuffin – det som motiverar rollfigurerna och driver handlingen, men som egentligen är betydelselöst. I sista minuten har några av de mest formidabla avsnitt som någonsin filmats. Scenen mellan Cary Grant och Eva Marie Saint i restaurangvagnen, lätt, luftig och erotiskt laddad – och oemotståndligt filmisk. Och sättet att hantera tid och rum: vindpinad landskapstristess och utdragen händelselöshet vänds till en veritabel kanonad från luften i scenerna från Prairie Stop, mitt i ingenstans.

Psycho (1960) gjordes på lågbudgetmanér. Filmen flyttade fokus från spänningsthriller till skräckfilmens gotiska scenografi; inte minst gäller detta familjen Bates Edward Hopper-inspirerade hem. Anthony Perkins gjorde sitt livs roll som Norman Bates.

Flytten till Universal efter Psycho inledde inte Hitchcocks bästa period. Fåglarna (1963) var lyckad, beträffande Marnie (1964) går meningarna isär. De följande filmerna hyllas av få: En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969). Så följde Frenzy (1972) som en hyllad comeback till London. Karriären avslutades med Arvet (1976) med Ernest Lehman som manusförfattare. Hitchcock var nu sliten och även hustrun Alma, som hade fingret med i alla aspekter av hans verksamhet, var sjuklig. Deras sista gemensamma framträdanden var i samband med att Alfred Hitchcock 1973 tilldelades en Life Achievement Award av the American Film Institute. Några månader före hans död adlades han av det engelska hovet.

Att samlat på duk få överblick över hans produktion är ett måste för alla som ännu hyser ett intresse för mediet i dess ursprungliga form, som biografupplevelse. De drygt 50 filmerna sammantagna utgör ett av vår tids mest centrala kulturarv.

Läs mer: François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Alfred Hitchcock – Spänningens mästare