Cinemateket
Waltzes from Vienna

Waltzes from Vienna

Originaltitel: Waltzes from Vienna

Regi: Alfred Hitchcock

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Wiens nöjesvärld hade vid 1800-talets mitt bara plats för en Johann Strauss. I Hitchcocks självutnämnt sämsta film gör far och son upp om vem som egentligen är kungen av wienervals. Bageriets hektiska ljudbild inspirerar Strauss den yngre till dispositionen av ”An der schönen blauen Donau”.

Kring Waltzes from Viennas tillblivelse hade Hitchcock, enligt egen utsago, hemfallit åt en destruktiv likgiltighet inför filmkonsten. I François Truffauts intervjubok berättar han:

”Vid tiden saknades en noggrann analys av vad jag höll på med. Jag lärde mig sedan att bli mer självkritisk, ta ett steg tillbaka och värdera läget. Och att aldrig ta mig an ett projekt utan att känna en trygghet inför det, en övertygelse om att någonting gott ska komma ur det.” (1)

Anmärkningsvärt för filmen är emellertid hur den utforskar förhållandet mellan bild och musik. Ljudfilmen hade bara några år på nacken, och det var ännu oklart vilken roll musiken skulle komma att ha för filmkonsten. Klassiskt skolade kompositören Erich Wolfgang Korngold anlitades för att skriva musik som kunde komplettera far och son Strauss på ljudspåret. Korngold flyttade därpå till Hollywood och kom att räknas till filmmusikens pionjärer.

Hitchcock kallade sin film ”en musikal utan musik”, syftande på avsaknaden av renodlade sångnummer. I klippning och koreografi förhåller sig bildinnehållet oavlåtligt till musikspåret, och vice versa. Stundtals framstår koordineringen som simpel ”Mickey Mousing”, till exempel att någon drattar ner för en trappa till en fallande tonskala. Andra scener, såsom det kulminerande uruppförandet av Donauvalsen, är rena uppvisningar i musikalisk filmklippning.

I en intervju med Stephen Watts i Cinema Quarterly 1933 delade Hitchcock, apropå Waltzes from Vienna, med sig av några tankar kring detta:

”Filmmusik och klippning har mycket gemensamt. Syftet med bägge är att ge scenen ett tempo och stämning. Den idealiska klippningen är den man inte märker, detsamma gäller för filmmusik. […] Filmkonstens dragningskraft bottnar i emotionella kvaliteter. Så även musikkonsten. Att försumma musik är att, avsiktligt eller ej, avböja en möjlighet till framsteg inom filmskapandet.” (2)

(1) François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).
(2) Stephen Watts, ”Alfred Hitchcock on Music in Films”, Cinema Quarterly, volym 2, nr 2 (1933).

Text: Kim Ekberg.

Läs mer om ”Waltzes from Vienna” i Svensk Filmdatabas

Waltzes from Vienna ingår i temat

Alfred Hitchcock – Spänningens mästare

Januari 2020 påbörjades vad som var tänkt att bli en årslång Alfred Hitchcock-retrospektiv på Cinemateket. Några månader senare bröt pandemin ut, varpå filmerna visades för en drastiskt krympande publik. Snart stängde biograferna och med det avbröts visningarna i förtid.

Under 2022 får Cinemateksbesökare en ny chans att upptäcka spänningsmästarens filmskatt på stor duk. Hälften av filmerna visades under våren och den andra hälften visas nu i höst

Alfred Hitchcocks succéartade genombrott kom med The Lodger: A Story of the London Fog (1927). En Jack Uppskäraren-figur härjar i skydd av Londons dimma och specialiserar sig på blondiner. Spänningsmomentet i The Lodger rör huruvida en ung man är den skyldige seriemördaren. Romantiska spänningsfilmer blev efterhand Hitchcocks brittiska varumärke, med De 39 stegen (1935) som höjdpunkt.

Hitchcock kom till Hollywood och David O. Selznick med Rebecca (1940) som förstlingsverk. Periodens bästa film är Skuggan av ett tvivel (1943). Här vänds den sömniga småstadens vardagslunk upp och ner när en manipulativ mördare söker skydd undan lagens långa arm hos sin intet ont anande systers familj. Dynamiken mellan Joseph Cottens mördare och hans initialt oskuldsfulla systerdotter (Teresa Wright) – bägge kallas dessutom Charlie – är filmens nav.

Efter Selznick-perioden etablerade sig Hitchcock som egen producent tillsammans med Sidney Bernstein. Den första av deras filmer var den experimentella Repet (1948), med långa obrutna tagningar som illuderar ett kontinuerligt skeende i ett och samma rum. Främlingar på tåg (1951) är det odisputabla mästerverket från denna produktionskonstellation, inte minst genom Robert Walkers helt igenom formidabla rollporträtt av en psykopatisk dandyfigur.

Fönstret åt gården (1954), blev ännu en i serien av klaustrofobiskt begränsade iscensättningar. En stjärnfotograf är instängd i sin lägenhet med benet gipsat efter ett dumdristigt försök att fånga en fartfylld bild. Filmen är spänningsfylld till bristningsgränsen när det halvt oskyldiga spionerandet – eller är detta osund voyeurism? – på grannarna får karaktären av deckargåta: har frun i en av lägenheterna mördats av sin man?

Studie i brott (1958) tillkom i en stafett med många manuspennor innan Hitchcock var nöjd. Ett problem inför inspelning var att fylla den kvinnliga huvudrollen. Förstavalet var Vera Miles, men hon var gravid, till Hitchcocks irritation. Eftervärlden har inte delat Hitchcocks reservation beträffande Kim Novak. Filmen är kusligt suggestiv i den bildmagi som trollas fram runt den detektiviskt ovilliga Scottie, spelad av James Stewart. Oförmögen att arbeta som detektiv hos polisen på grund av att han drabbats av traumatisk svindel lockas han in i rollen som privatspanare av en gammal bekant som är bekymrad över sin hustrus förehavanden. Efter att ha sett henne accepterar den fascinerade Scottie. Därmed snärjs han i en serie charader och iscensättningar när han med bil genomkorsar San Francisco i den skönas spår. Den komplicerade intrigen är inte huvudärendet utan i stället allt det som filmen aktualiserar kring fiktion, fascination, filosofi, identitet, maskerad och rollspel. Här drivs detektiven till psykos, och reprisen av förloppet blir dubbelt fatal.

I sista minuten (1959) är en slutpunkt för den klassiska Hollywoodstilens berättarmodell: rak intrig, om än inte nödvändigtvis kronologisk, tydlig gestaltning av tid och rum, och med gripbara rollfigurer, gärna gestaltade av stjärnor. Hitchcocks modell för rak intrig var begreppet MacGuffin – det som motiverar rollfigurerna och driver handlingen, men som egentligen är betydelselöst. I sista minuten har några av de mest formidabla avsnitt som någonsin filmats. Scenen mellan Cary Grant och Eva Marie Saint i restaurangvagnen, lätt, luftig och erotiskt laddad – och oemotståndligt filmisk. Och sättet att hantera tid och rum: vindpinad landskapstristess och utdragen händelselöshet vänds till en veritabel kanonad från luften i scenerna från Prairie Stop, mitt i ingenstans.

Psycho (1960) gjordes på lågbudgetmanér. Filmen flyttade fokus från spänningsthriller till skräckfilmens gotiska scenografi; inte minst gäller detta familjen Bates Edward Hopper-inspirerade hem. Anthony Perkins gjorde sitt livs roll som Norman Bates.

Flytten till Universal efter Psycho inledde inte Hitchcocks bästa period. Fåglarna (1963) var lyckad, beträffande Marnie (1964) går meningarna isär. De följande filmerna hyllas av få: En läcka i ridån (1966) och Topaz (1969). Så följde Frenzy (1972) som en hyllad comeback till London. Karriären avslutades med Arvet (1976) med Ernest Lehman som manusförfattare. Hitchcock var nu sliten och även hustrun Alma, som hade fingret med i alla aspekter av hans verksamhet, var sjuklig. Deras sista gemensamma framträdanden var i samband med att Alfred Hitchcock 1973 tilldelades en Life Achievement Award av the American Film Institute. Några månader före hans död adlades han av det engelska hovet.

Att samlat på duk få överblick över hans produktion är ett måste för alla som ännu hyser ett intresse för mediet i dess ursprungliga form, som biografupplevelse. De drygt 50 filmerna sammantagna utgör ett av vår tids mest centrala kulturarv.

Läs mer: François Truffaut (övers. Torsten Manns), Samtal med Hitchcock (1992).

Text: Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.


Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Alfred Hitchcock – Spänningens mästare