Ung och oskyldig
Originaltitel: Young and Innocent
Regi: Alfred Hitchcock
Skådespelare: Nova Pilbeam, Derrick De Marney, Percy Marmont
Titeln Ung och oskyldig refererar till huvudpersonerna. Erica är ung, Robert är oskyldig. Hitchcock sade att han ville att filmen skulle handla om att ungdom och oskuld vinner över polisen i frågor om att lösa ett brott.
Svartsjuka Robert har ett hätskt gräl med sin ex-fru, en framgångsrik skådespelerska, natten innan hon hittas död. Oskyldigt anklagad för mordet tar han hjälp av Erica, dottern till den lokala polischefen, och ger sig ut på rymmen för att hitta den verkliga mördaren - ett desperat sökande som även leder till förälskelse.
Uppmärksamheten som den föregående De 39 stegen (1935) och den efterföljande En dam försvinner (1938) fått har dessvärre gjort att Ung och oskyldig inte uppmärksammats på det sättet den borde ha gjort. Den var dock Hitchcocks personliga favorit bland alla de brittiska produktioner han gjorde innan flytten till USA. Klasselementen, så centrala i hans bästa brittiska filmer, finns även i denna film som inbegriper en handling vi skulle se även under resten av hans karriär: en oskyldig mans kamp för att rentvå sitt namn och försöka hitta den skyldiga till det brott som han felaktigt anklagas för.
Ung och oskyldig är en ganska rolig film. Det finns komiska sekvenser, men det är också en film som förlöjligar polisen. Poliserna är ute efter fel misstänkt hela tiden. Antingen visas de som robotar som mekaniskt lyder order, eller så framstår de som inkompetenta dårar. Erica frågar till och med en officer om han skulle kunna vara en människa för en gångs skull.
Den mest kända scenen i filmen är en kameraåkning som börjar i en hotellobby, fortsätter genom en sal för att landa på den riktiga mördaren. Tagningen är ungefär en minut lång och är ett viktigt exempel på hur Hitchcock jobbar med att styra publikens blick. Vi förstår intuitivt att kameran är på väg till något viktigt och den blir till ett eget, undersökande öga, på väg att lösa fallet åt oss i publiken och åt rollfigurerna.
I samma scen ses ett band där musikerna är sminkade i blackface, något som inte förekommer längre men som var ganska vanlig då filmen gjordes. Den rasistiska problematiken hör dessvärre till tiden och kontexten filmen gjordes i.
Text: Sanjin Pejkovic.