Cinemateket
Tango – Gardels exil

Tango – Gardels exil

Originaltitel: Tangos, el exilio de Gardel

Regi: Fernando E. Solanas

Skådespelare: Marie Laforêt, Gabriela Toscano, Miguel Ángel Solá

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

En teatergrupp bestående av sydamerikaner i parisexil arbetar med tangedi (tango + komedi + tragedi) baserad på Carlos Gardels musikskatt, men har svårt att finna ett passande slut. Deras glåmiga limbotillvaro gestaltas i en lekfull genrecocktail av musikalnummer, dokumentärinslag och ren buskishumor.

Den nyligen covidbortgångna argentinske filmskaparen Fernando E. Solanas slog igenom på bred front med dokumentäreposet Smältugnarnas timme (1968). I och med militärjuntans maktövertagande 1976 flydde Solanas till Paris, efter att ha utsatts för ett misslyckat kidnappningsförsök. Frankrike och Sverige var bland de få länder som vid tiden tillskrev Argentinska flyktingar asylrätt.

Med filmen skildrar Solanas inte bara sina landsmän på flykt, utan genomför en närmast kubistisk studie av mellanförskap i stort. En av dess många rollfigurer, uruguayanen Míseria, vet hur man tjuvkopplar telefonautomater så det går att ringa hem gratis. ”Jag lärde mig det av en libanes från Göteborg”, förklarar han, och sätter exiltillvaron i större perspektiv. Spöken från det förflutna hemsöker teatersällskapet, frontade av frihetskämpen José de San Martín och just titelfiguren Carlos Gardel (som i sin födelseattest, upphittad 2012, visade sig vara född i Toulouse).

”Gardel är tangon och tango är Argentina, säger Solanas och berövar genom att placera Gardel i exil militärjuntan landets hjärta.”, skrev Hans Schiller i Svenska Dagbladet vid filmens svenska biopremiär.

Assimilationen presenteras som en generationsfråga, 46-åriga Mariana har svårt att släppa hemlandet och maken som mördats av juntan, medan dottern María snabbt finner sin plats i Paris. Helst hänger hon med pojkvännen Cool, spelad av en 22-årig Gaspar Noé.

Kakafonin av röster och perspektiv, samt filmens formmässiga eklekticism, gör den till ett ansenligt tidsdokument. Stilblandningen ger utrymme för såväl biografiska detaljer, regelrätt dokumentation, impressionism och poesi. Danssekvenserna utgör katalysator för en uppdämd frustration, vilken även yttrar sig när ensemblemedlemmar med jämna mellanrum bokstavligen exploderar. Experimentlustan med vilken Solanas angriper sina personliga erfarenheter alstrar en extrovert film som bjuder upp till dans.

Text: Kim Ekberg.

Läs mer om ”Tango – Gardels exil” i Svensk Filmdatabas

Skriv ut