Intervista

Marcello Mastroianni återförenas med Anita Ekberg när han och Federico Fellini gömmer sig i hennes hem, på flykt från en filminspelning och från ett japanskt dokumentärfilmsteam som vill veta allt om den stora regissören. Intervista är inte bara Fellinihistoria utan också Cinecittàhistoria, där den gigantiska filmstaden efter ett halvt sekel omringats av höghus. Roande och rörande hyllningssatir över en kinematografisk tid som flytt.

Regi: Federico Fellini, 1987, Italien, 1 tim 48 min, italienska, svensk text, 35 mm, bildformat: 1.66:1, barntillåten. Visningsmaterial från Svenska Filminstitutet.

Läs mer om ”Intervista” i Svensk Filmdatabas

Intervista ingår i temat

Lögn: Federico Fellini - Född lögnare

När det kommer till Federico Fellini är det svårt att skilja sanning från lögn. Hela hans oeuvre genomsyras av en lögnens logik och hans filmskapande gick igenom en rad transformationer för att öka svängrummet med sanningen. Från neorealism till poetisk realism till surrealism; från traditionell dramaturgi till icke-linjärt berättande till flytande, episodiska, memoarliknande berättelser. Men gemensamt för varje fas är den mästerliga balansen mellan undertextens dolda sanningar och en ren, oförfalskad fabuleringsglädje.

För att förklara sin cirkusfascination för vetgiriga journalister brukade regissören Federico Fellini hävda att han vid sju års ålder rymde hemifrån för att ansluta sig till ett resande cirkussällskap. Detta var såklart inte mer sant än påståendet att han skulle ha varit född i en tågkupé. Vid tiden för Fellinis födelse 20 januari 1920 var det järnvägsstrejk Italien och tågen stod stilla. Fellini var född lögnare.

"Det sannaste är det jag själv har hittat på" säger regissören i Damian Pettigrews dokumentär Federico Fellini: I'm a Born Liar från 2003 "Jag uppfann min ungdom, min familj, mina relationer med kvinnor och med livet."

Sant är i alla fall att Fellini i slutet av 1930-talet lämnar sitt föräldrahem i kuststaden Rimini och beger sig till Rom. Där träffar han Roberto Rossellini, som ber honom att bidra till manuset för Rom - öppen stad (1945), ett mästerverk och en neorealistisk milstolpe vars manus nominerades till en Oscar. Vid sidan av manusförfattandet blir han Rossellinis regiassistent och medverkar dessutom som skådespelare i dennes episodfilm L'amore (1948) mot Anna Magnani - som decennier senare dyker upp i en kort, minnesvärd sekvens i Fellini Roma (1972).

Två år senare regisserar Fellini sin första film, Rampljusets barn (1950), som bär hans omisskännliga stämpel trots att den är medregisserad av Alberto Lattuada. Dels är den en formlig plantskola av scener, miljöer och teman som kommer att komma igen i olika former under hela hans karriär, inte minst den för Fellinikännare bekanta varietémiljön med kringresande underhållare och cirkusartister. Dels är det redan här tydligt att Fellini försiktigt börjar röra sig bort från neorealismens verklighetstrogna uttryck och anspråk på sanning, och med fantasifull lekfullhet närmar sig en poetisk realism.

Brottet med neorealismen är än mer påtagligt i Den vita shejken (1952) - en slapstickfars efter en idé av Michelangelo Antonioni, om ett nygift par på bröllopsresa i Rom. Filmen är det första samarbetet med kompositören Nino Rota, som fram till sin död tonsatte alla regissörens filmer och vars musik har blivit en viktig komponent i det vi uppfattar som Fellinis universum. Deras sista film blev passande nog Orkesterrepetitonen (1978) - en musikalisk hyllningsfest, där repeterande musiker, intervjuade av ett tv-team, gör uppror mot dirigenten.

I Den vita shejken spelar Fellinis fru Giulietta Masina den prostituerade Cabiria, en bifigur som fungerar som förstudie till titelrollen i prisade Cabirias nätter (1957), rollen som förärade henne skådespelarpriset i Cannes. Det var Masinas andra huvudroll för maken. I tidigare La strada (1954), som vann Silverlejonet i Venedig och blev Fellinis stora internationella genombrott, rosades hon för sin rolltolkning som den godhjärtade trumpeterskan Gelsomina och uppenbarade ett komiskt geni som fick publiken att jämföra henne med Charlie Chaplin. Masinas rörande rollprestationer är en stor del av filmernas framgång. Hennes sista roll för maken var som bedagad dansare i TV-kritiska Ginger & Fred (1986).

Den manliga huvudrollen i La strada tillföll Anthony Quinn, en amerikan som liksom Broderick Crawford och Richard Basehart i efterföljande Skurken (1955) och senare Donald Sutherland i Fellinis Casanova (1976) dubbades till italienska. I Italien var dubbning vanligt, av såväl utländska som inhemska filmer, och Fellini hade för vana att dubba också sina italienska skådespelare om han upplevde att de hade fel röst för rätt kropp. Det viktiga var inte hur skådespelarna lät - och egentligen inte hur de spelade - utan hur de såg ut: "Vilket magnifikt ansikte han hade, Broderick Crawford! Ett vältaligt bevis för fotogenisk fallenhet för film: det räckte med att han höjde ett ögonbryn, redan det var en historia. Dessa djupt liggande ögon ovanför höga kindknotor verkade alltid som om de betraktade en genom en mur, som två hål i en vägg." (1)

För sin nästa film sökte Fellini efter någon som inte såg ut som något särskilt och hörde av sig till firade skådespelaren Marcello Mastroianni: "Jag kommer aldrig att glömma det första Fellini sa till mig: 'Jag ringde dig för att jag behöver ett ansikte som inte har någon personlighet - ett ansikte som ditt.' Jag blev förolämpad, men bad ändå att få se manuset." (2)

Rollsättningen av Mastroianni var en lyckträff, regissören och skådespelaren hade ypperlig kemi och Mastroianni var som klippt och skuren för att ikläda sig rollen som Fellinis ställföreträdare i flera av regissörens alster. Stilbildande Det ljuva livet (1960), om ett samhälle mitt uppe i en politisk och moralisk värdekris, var den första av fem filmer med skådespelaren i huvudrollen. Att katolska kyrkan fördömde Det ljuva livet för osedlighet spädde bara på filmens stora genomslag i och utanför Italien. Flera av verkets perfekt komponerade scener har med tiden blivit ikoniska - inte minst Anita Ekbergs sensuella nattbad i Fontana di Trevi - och Mastroiannis kumpan, skvallerfotografen Paparazzo, har gett namn åt en hel yrkeskår.

Med Det ljuva livet gick Fellini in i ett mer episodiskt och fragmentariskt berättande. Cabirias nätter blev den sista filmen med en traditionell dramaturgi - med början, mitt och slut. Med nästkommande 8 ½ (1963) - där Mastroianni återigen har huvudrollen som regissörens alter ego - utvecklades Fellinis filmspråk än mer. Han hade fördjupat sig i psykologen Carl Jung och tillät filmen att präglas av drömmar och det undermedvetna.

Så pass att han glömde det medvetna. När Fellini skulle börja inspelningen av filmen mindes han inte längre vad den skulle handla om; alla hans tankar, känslor och idéer var borta. I anteckningsboken stod bara 8 ½ som syftade på antalet filmer han dittills gjort. Förtvivlad började han författa ett brev till producenten om att det inte skulle bli någon film. "Jag sa till mig själv att jag inte kunde komma undan. Jag var regissören som inte längre mindes vad det var för film han skulle göra. Och hör och häpna, just i det ögonblicket föll allt på plats! Jag förstod plötsligt vad det var som var filmens kärna. Jag skulle berätta allt som hade hänt mig själv. Jag skulle göra en film om en regissör som inte längre kom ihåg vad det var för film han ville göra."

I och med 8 ½ slutar Fellini att arbeta utifrån ett på förhand skrivet manus. Den stilbildande filmen växte fram under inspelningen och är ett resultat av regissörens nojor och impulser. Kanske är 8 1/2 just därför självbiografisk på ett helt annat sätt än tidigare Gänget ([1953]om regissören som ung vuxen i småstaden) och senare Fellini Roma ([1972] flytten till storstaden), Fellini Amarcord ([1973] en rad skrönor från barndomens Rimini), och Intervista ([1987] om den unga Fellinis första möte med filmstaden Cinecittà, och ett testamente över en tid som flytt). I små fragment och i filmens undertext avslöjar regissören sanningar om sig själv, om sina kärleksaffärer, sina fantasier och sin prestationsångest.

"Ännu en lögn", utbrister regissörens bedragna fru i 8 ½. "Du skildrar vårt liv på ditt sätt. Sanningen är en helt annan."

En god berättare baserar alltid sina historier på delar av sig själv, men spetsar också sanningen med en lögn - en riktigt bra historia är sällan helt sann. Fellini är en lysande berättare, och följaktligen en mycket god lögnare: "Allt och inget i mina verk är självbiografiskt".

Fellinis fascination för det undermedvetna tar sig än tydligare uttryck i Julietta och andarna (1965), i vilken en bedragen fru - spelad av Masina - kommer i kontakt med andevärlden. När regissören arbetade med filmen besökte han medier och andeskådare och bredvid sängen låg en drömbok vars innehåll vävdes till stoff för kommande alster. Julietta och andarna är regissörens första färgfilm, och han utnyttjar entusiastiskt de möjligheter mediet ger honom. Det blir med ens mer av allt: större spektakel, maffigare kulisser och allt mer spektakulära kostymer, som de dekadent barocka scenerierna i Fellini Satyricon (1969), over-the-top-modevisningen för kardinaler i Fellini Roma, det ändlösa kopulerandet inför publik i Fellinis Casanova och horderna av arga kvinnor i Kvinnostaden (1980). I jämförelse känns sena verk som Orkesterrepetitionen, Ginger & Fred, Och skeppet går (1983) och Månens röst (1990) nedtonade, även om de också är tveklöst felliniska.

Att berätta historier är att ljuga och mest av allt ljuger man i film. Där är allt fejk: ljuset, scenografin, rollfigurerna - till och med tiden är en bluff. Och ingen kan fejka som Fellini: "Cinéma-vérité? Jag föredrar 'cine-mendacity'. [.] Det man visar upp behöver inte vara autentiskt. Som regel är det bättre om det inte är det. Det viktiga är att känslan i det som förmedlas är autentisk."

Fellini förverkligade sina känslor i Cinecittàs gigantiska ateljéer, med påkostade dekorbyggen, ständigt pumpande rökmaskiner och hav som - för den rätta känslans skull - tillverkades av tunn böljande plast (Fellini Casanova, Och skeppet går, Kvinnostaden). Scenerierna befolkas av clowner, prostituerade och madonnor, med extraordinära ansikten av alla de slag och storartade kreationer i exklusiva material som regissören valt enkom för hur ljuset faller på dem. Vid flera tillfällen kastas publiken ut ur filmens illusion och tillåts se själva maskineriet bakom, i metafilmssekvenser från filminspelningen (Fellini Roma, Och skeppet går, Intervista). I dessa möter vi också regissören själv, eller i alla fall en bild av honom, den han för tillfället vill förmedla.

Lagom till hans sjuttioårsdag hade Fellinis sista film Månens röst (1990) premiär. På sätt och vis bildar den med sina många referenser till regissörens tidigare verk ett slags konstnärligt testamente - en lyrisk sammanfattning av en nästan femtio år lång filmkarriär.

I oktober 1993 dog Federico Fellini bara några månader efter att han tilldelats en heders-Oscar. Begravningen hölls i Cinecittàs ateljé nummer fem som för tillfället var målad med en blå himmel och vita stackmoln - ett passande påhittat vackert-väder-slut för en professionell bluffmakare som gjort lögnen till sitt signum.

Kuraterat av Tora Berg.

Retrospektiven genomförs i samarbete med Italienska Kulturinstitutet.

(1) Citat från Giovanni Grazzini, Fellini om Fellini (1986) om inte annan källa anges.
(2) Marcello Mastroianni i Donald Deweys bok Marcello Mastroianni: His Life and Art (1993)

Rekommenderad läsning:
Giovanni Grazzini, Fellini om Fellini (1986).
Damian Pettigrew, I'm a born liar: a Fellini lexicon (2003).
Martin Scorsese, "Il Maestro - Federico Fellini and the lost magic of cinema" i Harper's Magazine, mars (2021).
Läs mer om temat