Cinemateket
Mystery Train

Mystery Train

Originaltitel: Mystery Train

Regi: Jim Jarmusch

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Två japanska rock’n-roll-fans, en italiensk änka och tre försmådda män, i varsin historia från Memphis, Tennesse, med ett slitet hotell där Screamin’ Jay Hawkins är manager som mittpunkt. Vackert färgfoto, komisk finess och Elvis som spöke i gränslöst cool amerikansk-japansk samproduktion.

Mystery Train utspelar sig i Memphis, Tennesse (arbetstiteln var One Night in Memphis), där tre historier sammanflätas kring ett slitet hotell. Ett ungt japanskt par vallfärdar till Sun Records och Graceland – hon är Elvis Presley-fan, han håller Carl Perkins högre. En nybliven italiensk änka mellanlandar med likkistan på väg hem till Italien, och förbarmar sig över en pratglad ung kvinna som inte har råd med hotellrum. Tre män driver runt på stan och dricker för mycket, tills de efter en incident i en spritbutik gömmer sig på hotellet.

Elvis dyker upp som staty, spöke och på hiskeliga tavlor i respektive hotellrum, men Jarmusch befolkar också sin film med flera verkliga musiker. Den legendariska bluessångaren Screamin’ Jay Hawkins är hotellmanager i oklanderlig kostym, Joe Strummer från punkbandet The Clash är försmådd brittisk pojkvän och Rufus Thomas, en annan blues-/soul-/funklegend, dyker upp i en liten biroll, där språkförbistringen mellan hans rollfigur och de japanska ungdomarna har lika delar komisk och översinnlig effekt.

Japanerna, italienaren och engelsmannen är kanske inte lika rotlösa i sin exil som andra Jarmusch-figurer utanför sina hemländer, men Jarmusch använder dem för att avmystifiera Amerika. Den japanska pojkvännen konstaterar lakoniskt att ”Memphis är 60 procent som Yokohama, det är bara mer plats” – även om flickvännen påpekar att det inte finns någon Elvis i Japan.

Mystery Train är till skillnad från de närmast föregående filmerna filmad i färg – men med en ”cool palett”, där den röda färgen står i centrum. Jarmusch undviker som vanligt närbilder men bryter också mot andra filmiska konventioner, som att en person som går ur bild till höger måste dyka upp till vänster i nästa bild.

Filmen hyllades av kritikerna och vann ett tröstpris i Cannes samma år som Steven Soderberghs Sex, lögner och videoband fick Guldpalmen. 1990-talets independentfilmboom stod för dörren.

Läs mer om ”Mystery Train” i Svensk Filmdatabas

Skriv ut