Starman
Originaltitel: Starman
Regi: John Carpenter
John Carpenters första familjevänliga studiofilm är en rörande och romantisk science fiction-roadmovie om kärlek över planetariska gränser. Starman charmade kritikerna och gav Jeff Bridges en Oscarnominering, men floppade på biograferna.
När Starman hade premiär var det flera som skämtsamt kallade den ”en E.T. för vuxna”. För John Carpenter, som vid tiden var mest känd för skräck och science fiction av olika slag, var det ett medvetet försök att testa något nytt, utvecklas och växa som konstnär. ”Jag bestämde mig för att jag troligtvis, om jag bara ansträngde mig, kunde göra vad som helst. Och det här var en möjlighet att göra en kärlekshistoria.”
På en mystisk inbjudan anländer en rymdvarelse till jorden, där han antar formen av en kvinnas döda man. Rädsla övergår i kärlek när de två hamnar på flykt från den amerikanska regeringen.
Premissen var för Carpenter bara en utgångspunkt för att få igång en kärlekshistoria som tar åskådaren tvärs över USA, inspirerad av Frank Capras Det hände en natt (1934). När Carpenter inte producerar brukar han åtminstone ha något med berättelsen eller musiken att göra, men Starman var det första projektet där han ”bara” regisserade. ”Jag har inte direkt tiden, eller det behövs inte från mig, att jag ’är’ de sakerna på den här filmen. Så jag kan gå till folk som är bättre än vad jag är och få bättre resultat”, förklarar han i en tv-intervju från 1984 och påpekar att Starman är en studiofilm med betydligt större budget (24 miljoner dollar) än han var van vid.
Många var positivt överraskade av den nya riktningen. Filmkritikern Roger Ebert var helt med på Carpenters syfte och såg filmen ta en U-sväng från science fiction-premissen till att bli en roadmovie med;
”potential att bli en väldigt fånig film, men [där] de två skådespelare har så mycket sympati för sina rollfigurer att filmen, marknadsförd som rymdfiktion, förvandlas till en av 1984 års mest rörande kärlekshistorier.” (1)
Särskilt Jeff Bridges, i titelrollen som den kärleksfulla rymdvarelsen, hyllades och förärades med både en Golden Globe- och Oscarnominering.
För somliga gamla fans var Starman mer svårsmält. I Ian Conrichs och David Woods auteurstudie över Carpenter lyfts den fram som ett exempel på de filmer av Carpenter som är ”uppenbara generiska ’produkter’”, i detta fall en film som var tänkt att ”kapitalisera på de enorma framgångarna för Steven Spielbergs två storfilmssuccéer om välvilliga utomjordingar, Närkontakt av tredje graden och E.T.”.
Vissa likheter finns definitivt, men samtidigt är Starman framförallt en kärlekshistoria och roadmovie och har i sin egen rätt levt vidare som inspirationskälla – till exempel för Jeff Nichols känslostyrda Midnight Special (2016). I en videoessä för filmtidskriften Little White Lies konstaterar kritikern Adam Cook att ”liksom i Midnight Special är den övernaturliga intrigen [i Starman] bara ett sätt att rama in den djupt mänskliga berättelsen”.
(1) Roger Ebert, ”Starman”, i Chicago-Sun Times, 1 januari 1984.
Läs mer: Ian Conrich, David Woods, The Cinema of John Carpenter: The Technique of Terror (2004).