Blodspengar
Originaltitel: L'argent
Regi: Robert Bresson
Skådespelare: Christian Patey, Sylvie Van den Elsen, Vincent Risterucci
Det var den dåvarande franska kulturministern Jack Lang som hjälpte Robert Bresson med finansieringen av hans sista långfilm. Medan Marcel L'Herbiers Pengar (1928) börjar med den kaotiska aktiviteten på börsen så inleds Bressons film med samma originaltitel (L'argent) med en bild på en bankomat där luckan stängs igen.
Det här är förmodligen Bressons mest explicit politiska film. Byggd på Lev Tolstojs novell Den falska kupongen (1911) handlar filmen om Yvon, som av en slump hamnar i en brottsspiral som han inte kan ta sig ur. Trots att det råkar bli Yvon som åker fast för de oäkta sedlarna som prånglas ut i filmen så är det nog ingen tillfällighet att han tillhör arbetarklassen. Han presenteras i filmen också först genom det arbete han utför med händerna. Däremot tillhör de tonårspojkar som först ger bort de förfalskade pengarna bourgeoisien.
Yvon är den mest mystiska av alla Bressons rollfigurer och hans vänskap med en äldre kvinna senare i filmen en av de mest gåtfulla. I en scen där han plockar hasselnötter från ett träd och erbjuder henne finns en tillfällig respit i en film som annars ger en grym bild av en värld där allt är utbytbart mot pengar. Som Yvons cellkamrat uttrycker det: "O pengar, synlige Gud, vad skulle du inte kunna få oss att göra".
L'Argent. 1983, Frankrike, Schweiz, 1 tim 25 min, franska, svensk text, 35 mm, tillåten från 11 år. Visningsmaterial från Svenska Filminstitutet.
Läs mer om ”Blodspengar” i Svensk Filmdatabas
Blodspengar ingår i temat
Tid: Robert Bresson - Nuets magi
Robert Bresson är en av efterkrigstidens mest inflytelserika regissörer och han kom att bli husgud för filmarna inom den franska nya vågen. Fast han oftast utgick från kända författare som Fjodor Dostojevskij och Lev Tolstoj bär filmerna omisskännligt hans eget signum. Bressons estetik kännetecknas av ett karaktäristiskt ljudarbete och användandet av amatörskådespelare i bärande roller. Hans rollfigurer lever nästan alltid i ett presens. Det är sällan vi får veta något om deras förflutna eller deras framtid. Man kan tala om en tidens uttänjning med en subjektiv inre tid - en nuets magi.
