Cinemateket
Archangel

Archangel

Originaltitel: Archangel

Regi: Guy Maddin

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

I Arkangelsk i norra Ryssland 1919 lider en kanadensisk soldat och en belgisk pilot båda av minnesförlust och är dessutom förälskade i samma kvinna. Archangel är ett trollbindande elliptiskt konstverk inspirerat av tidig ljudfilm, där textskyltar samsas med talad dialog och berättarröst.

En kanadensisk soldat med träben anländer strax efter första världskrigets slut till Arkangelsk (där ingen har informerat invånarna om att det är fred). Efter en dramatisk incident där han räddar livet på en pojke får han ett sammanbrott och tror att en rysk kvinna är hans i själva verket avlidna trolovade. Kvinnan är i sin tur gift med en belgisk pilot som lider av amnesi och tror att varje dag är deras bröllopsdag. Med hjälp av en karta, som också är ett äktenskapsbevis, försöker soldaten spåra upp kvinnan, alltmedan scener, bilder och repliker upprepas. Archangel går i cirklar, återskapar ständigt sig själv, gestaltar scener som opålitliga minnen av vad vi nyss har sett. Samtidigt speglar narrativet den vilsna huvudpersonens behov av rutiner för att inte gå under. För regissören Guy Maddin är minnesförlusten en tillgång:

”Amnesia is a timeless storytelling device. Forgetfulness is a kind of anesthetic for the painful life we all live. We’re forced constantly to think about the shameful things we’ve done, the painful things that have happened to us. We owe most of the feelings we have, as sensate beings, to shoddy memories. The sheer erratic nature of memory keeps life a Luna Park.” (1)

Berättelsen i Archangel är inspirerad av Henry Greens roman Back från 1946, men filmen hämtar sin form och sitt estetiska uttryck från skarven mellan stumfilm och tidig ljudfilm. Maddin varvar textskyltar, musik, dialog och en berättarröst och är särskilt inspirerad av ”part-talkies” – stumfilmer som efter ljudfilmens genombrott försågs med påklistrade, enkla ljudspår, för att kunna konkurrera med den nya tekniken. Manusförfattaren George Toles beskriver hur Maddin ville att ljudet skulle efterlikna en ”krigsveterans flimrande minnen” av strider som nästan höljts i nostalgi, men där ett tunt, irriterande oljud spökar, ”som om ett okänt djur drar sina klor mot minnets bakdörr”. Maddin exponerar filmens materialitet – foto, specialeffekter och scenografi är medvetet primitiva, men oändligt vackra.

Archangel hade premiär på filmfestivalen i Toronto och konfunderade både publik och kritiker, även om den hade sina tillskyndare. Att så många lämnade salongen under premiären lär ha fått Maddin att omedelbart bestämma sig för att nästa film skulle ha en tydligare berättelse. Archangel har den något ambivalenta statusen av att oftast benämnas som en mellanfilm, samtidigt som den tillhör Maddins mest analyserade verk. Regissören själv har kallat den sitt ”hemliga, missbildade favoritbarn”.

(1) Guy Maddin intervjuad av James Quandt i ”Purple Majesty”, i Artforum, sommaren 2003.

Läs mer: David Church (red.), Playing with Memories: Essays on Guy Maddin (2009). Brand Upon the Brain! Självbiografiskt inspirerad stumfilm med berättarröst och ljudeffekter, där vuxen man målar om fyrtorn på den isolerade ö där han växte upp tillsammans med sin familj och inhysta föräldralösa barn, och förlorar sig i minnen.

Brand Upon the Brain! är den andra fristående delen i filmskaparen Guy Maddins ”me trilogy” – tre filmer där huvudpersonen heter Guy Maddin och där regissörens liv i olika grad ligger till grund för innehållet. (1) Brand Upon the Brain! utgår från Maddins familjerelationer, men är inte så mycket ”baserad på verkligheten” som en oidipal metafor. Filmvetaren William Beard beskriver hur attityder och handlingar ”presenteras ur barnets simpelt storslagna synvinkel – eller snarare, barnets synvinkel som den grävts fram i psykoanalys”.

Filmen har undertiteln ”A Remembrance in 12 Chapters”, och inleds med att den vuxna Guy Maddin anländer med båt till den isolerade ö han växt upp på, för att uppfylla moderns önskan att måla om dess fyrtorn. När han skrider till verket börjar han minnas barndomen, då mor, far, syster och Guy delade hem med en skock föräldralösa barn. Den despotiska modern bevakar ständigt sina barn, kommunicerar via en ”aerofon” som laddas av ilska, hyser incestuösa böjelser gentemot sonen och hotar ständigt att ta livet av sig när hon inte får som hon vill. Fadern är en oavbrutet bortvänd vetenskapsman som tillbringar all tid i sitt laboratorium, där han framställer ett livselixir av nektar som modern med jämna mellanrum extraherar från de sovande barnhemsbarnens huvuden (härav titelns ”märken på hjärnan”). Till ön kommer även en ung kvinnlig detektiv som väcker Guys sexualitet, men försvinner. När hon återkommer, förklädd till sin tvillingbror, inleder hon en relation med systern.

Det hela gestaltas som en frenetiskt klippt skräcktripp till stumfilm. Filosofen Carl Matheson ger en nyckel när han föreslår att Maddins filmer bör ses som ”dokumentärer om återkommande mardrömmar”, där ”långa perioder av tystnad punkteras av skrik och upprepade mantran”.

Att tystnaden bryts innebär här att en berättare (Isabella Rossellini) ömsom kompletterar, ömsom kommenterar, ömsom upprepar vad som sker i bild och vad som står på de regelbundna textskyltarna. Vid premiären på filmfestivalen i Toronto framfördes denna tolkning live av en ”interlokutör”, jämte en symfoniorkester och ljudläggare som skapade ljudeffekter på plats. I bioversionen sker detta alltså på ett och samma ljudspår.

Maddin är en anakronist. Han tar sig an den tidiga filmen inte som en nostalgiker utan som ett slags retroaktiv pionjär, som i en tidsmaskin för filmens audiovisuella utveckling framåt. Filmvetaren Saige Walton beskriver hur Maddins filmer framstår som ”åldrade filmkopior, projicerade på nytt men fulla av information om sin egen historia och materialitet”. En medveten artificialitet, en filmisk gestaltning av en människas komplexa minne.

(1) De andra filmerna är Cowards Bend the Knee (2003) och My Winnipeg (2007).

Läs mer: David Church (red.), Playing with Memories: Essays on Guy Maddin (2009)

Filmfakta

Originaltitel: Archangel
Regi: Guy Maddin
Medverkande: Kyle McCulloch, Kathy Marykuca, Ari Cohen, Michael Gottli, Sarah Neville
År: 1990
Land: Kanada
Format: 35 mm
Längd: 1 tim 23 min
Dialogspråk: Engelska
Text: Utan text
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Läs mer om ”Archangel” i Svensk Filmdatabas

Archangel ingår i temat

Immemory – 53 filmer om minne

Vid sidan av Chris Marker, Andrej Tarkovskij, Marguerite Duras och Terrence Malick har många andra filmare utforskat den rörliga bildens relation till minne. Filmer från början av filmhistorien fram till nu. Dokumentärer, komedier och science fiction. Filmer från Iran, Brasilien och Thailand. Filmer av Alain Resnais, Ingmar Bergman och Agnès Varda. Filmer om att minnas och att glömma.
Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Immemory – 53 filmer om minne