Permanent Vacation
Originaltitel: Permanent Vacation
Regi: Jim Jarmusch
Skådespelare: Chris Parker, Leila Gastil, John Lurie, Richard Boes, Frankie Faison
Tonårig dagdrivare i New York möter andra existenser i marginalen, i abstrakt debutfilm inspelad för stipendiepengar som egentligen skulle bekostat filmskolavgift. Blivande Jarmusch-musan John Lurie dyker upp i biroll och bidrar med jazzig filmmusik, kongenial med den loja dramaturgin.
Jim Jarmuschs debutfilm Permanent Vacation utspelar sig under några dagar i New York, där en ung man rör sig mellan en sparsamt möblerad lägenhet och olika bakgator och övergivna tomter. Han möter andra människor i marginalen – en krigsveteran med posttraumatiskt stressyndrom, en fnissig biografbesökare som berättar en rolig historia, en spansktalande psykiskt sjuk kvinna, en gatusaxofonist (spelad av John Lurie, som återkom i Jarmuschs två följande filmer) – och besöker sin mamma på sjukhuset, stjäl en bil för att han plötsligt får möjligheten, dansar avigt till jazzmusik.
Det är en abstrakt film om outsiders, utan mycket till handling och drama – Jarmusch valde medvetet bort ”sex och våld” för att visa att det går att skildra denna typ av människor och miljöer utan sensationer. Huvudpersonen, dagdrivaren Allie Parker, var till stor del baserad på huvudrollsinnehavaren Chris Parker, som kom och gick lite som han ville på inspelningen.
Filmad på 16 mm och inspirerad av Amos Poe och Robert Frank, brukar Permanent Vacation räknas till no wave, en våg inom konst, musik och film i New York i slutet av 1970- och början av 1980-talet som distanserade sig både från den kommersiella new wave-musiken och den slagfärdiga punken, och i stället lyfte fram abstrakta, dissonanta ljud och bilder. Filmerna inom denna våg var lågbudgetproduktioner inspelade på gatorna i New York, där stämningen var viktigare än historien.
Permanent Vacation gjorde inte så stort avtryck i hemlandet, men uppskattades i Frankrike och Västtyskland – kongenialt med den förståelse för amerikansk film som Jarmusch själv tillägnat sig under sin tid i Paris. Till svenska biografer kom den 1987, efter Stranger Than Paradise och Down by Law. Kritiken var blandad, det skrevs om existentialism och ”stadens brus”, men också om regissörens brist på mognad – Permanent Vacation beskrevs som en film för Jarmusch-fantaster, kul att ha sett men inte oundgänglig. Ett omdöme som alltjämt bär giltighet.