Cinemateket
Cinema Paradiso

Cinema Paradiso

Originaltitel: Nuovo Cinema Paradiso

Regi: Giuseppe Tornatore

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Medelålders regissör minns sin uppväxt i liten by, där maskinisten på biografen Cinema Paradiso tar honom under sina vingar och väcker hans kärlek till filmen. Oscarbelönad för bästa icke-engelskspråkiga film.

Den framgångsrika filmregissören Salvatore får veta att hans mentor och ställföreträdande fadersfigur – biografmaskinisten Alfredo – har gått bort. Dödsbudet väcker minnen från en uppväxt präglad av film.

Cinema Paradiso är en nostalgisk film, men vad detta innebär har tolkats olika. Vid den italienska premiären avfärdades filmen som konservativ och sentimental och passerade obemärkt förbi. Filmforskaren Millicent Marcus ser däremot en ”nostalgisk postmodernism”, en sorts appropriering av det förflutna som samtidigt drar undan mattan för sig själv genom att ständigt vissa klipp ur äldre filmer. Och filmvetaren William Hope menar att filmen visar på tidens obevekliga gång, där en nostalgisk hållning som eftersträvar status quo står i vägen för personlig utveckling. (1)

Klart är att Cinema Paradiso växte fram ur en frustration över en döende biografkultur. Mellan 1974 och 1990 sjönk antalet italienska biobesök per år från 544 miljoner till 90 miljoner. Cinema Paradiso tillhörde en våg av filmer som sörjer detta faktum. (2) Ironiskt nog bidrog den till att vända utvecklingen och banade väg för en ny våg av internationellt framgångsrika italienska filmer. För det var när den klipptes ned till filmfestivalen i Cannes som den fann sin publik. Efter att vunnit juryns stora pris påbörjade den ett segervarv runt jorden som slutligen kröntes med en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film.

En nyckel till framgången är att det är en film om film. Filmvetaren Dimitris Eleftheriotis påpekar hur kärleken till filmen skildras på olika nivåer. Dels den textuella och materiella cinefilin (filmrepliker, filmklipp, filmrullar, projektorer), men kanske framför allt i den gemensamma filmupplevelsen. Biografen är under det 1940- och 1950-tal då filmen huvudsakligen utspelar sig fylld till brädden och den kollektiva upplevelsen är total – unga som gamla, män som kvinnor, rika som fattiga skrattar, gråter, jublar, förfäras, slåss, älskar, ammar, sover och till och med dör på Cinema Paradiso.

Under senare delen av filmen flyttar den tonåriga Salvatore över sin dyrkan från Filmen till Kvinnan. Den medelålders regissörens romantiserade minnen av sin ungdomskärlek är betydligt mer daterade än längtan tillbaka till biografens guldålder. Att det är regissören Giuseppe Tornatore snarare än rollfiguren Salvatore som svarar för denna manliga blick verifieras i hans nästa 1940-tals-återblick, Malèna (2000), där hora/madonna-komplexet antar närmast parodiska nivåer. I en tredje, ”Director’s Cut”-version av Cinema Paradiso från 1991 tillkommer ett långt segment där den åldrade Salvatore återser sin aldrig glömda Elena. I den allmänt spridda versionen antyds detta möte blott i eftertexternas sista skälvande sekunder. Kanske borde Tornatore ha nyttjat saxen ännu hårdare.

(1) I filmen representeras denna hållning tydligast av Alfredo, som när den tonåriga Salvatore lämnar byn tar farväl med orden: ”Kom inte tillbaka. Tänk inte på oss. […] Skriv inte. Vältra dig inte i minnen. Glöm oss.”
(2) Till exempel bröderna Tavianis Godmorgon Babylon (1987), Ettore Scolas Splendor – drömmarnas hus (1989) och flera av Federico Fellinis 1980-talsfilmer.

Läs mer: William Hope, Giuseppe Tornatore: Emotion, Cognition, Cinema (2006).

Filmfakta

Originaltitel: Nuovo Cinema Paradiso
Regi: Giuseppe Tornatore
Medverkande: Philippe Noiret, Salvatore Cascio, Marco Leonardi, Jacques Perrin, Antonella Attili
År: 1989
Land: Italien, Frankrike
Format: 35 mm
Längd: 2 tim 3 min
Dialogspråk: italienska
Text: Svensk text
Åldersgräns: Tillåten från 11 år
Läs mer om ”Cinema Paradiso” i Svensk Filmdatabas

Cinema Paradiso ingår i temat

Immemory – 53 filmer om minne

Vid sidan av Chris Marker, Andrej Tarkovskij, Marguerite Duras och Terrence Malick har många andra filmare utforskat den rörliga bildens relation till minne. Filmer från början av filmhistorien fram till nu. Dokumentärer, komedier och science fiction. Filmer från Iran, Brasilien och Thailand. Filmer av Alain Resnais, Ingmar Bergman och Agnès Varda. Filmer om att minnas och att glömma.
Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Immemory – 53 filmer om minne