Cinemateket
Nénette och Boni

Nénette och Boni

Originaltitel: Nénette et Boni

Regi: Claire Denis

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Stormigt syskonpar återförenas när gravida Nénette flyr sin småkriminella pappas grepp och tar sig till Marseille och storebrodern Boni som är mer intresserad av sexfantasier än familjerelationer. Ohämmat sensuellt, metafysiskt och libidinöst drama som belönades med Guldleoparden för bästa film vid Locarnos filmfestival.

Nénette och Boni inleds med att en vit fifflare instruerar svarta invandrare hur de ska kränga falska telefonkort. Den skeva maktrelationen återkommer i Claire Denis filmer, men här fyller prologen en vagare, mer symbolisk roll. Utan tydlig återkoppling återkommer telefonkortet bara i bakgrunden – en fond för det osynliga nät av kommunikationssvårigheter och utnyttjande som ligger till grund för filmens familjesplittringar.

Titelduon spelas av Alice Houri och Grégoire Colin, som två år tidigare spelat syskon i Denis tv-film U.S. Go Home (1994). Även om tv-filmen utspelar sig på 1960-talet och syskonen hade andra namn, är likheterna tillräckliga för att filmvetaren Catherine Wheatley ska beskriva den som en "syskonorienterad diptyk". För Denis handlade det främst om att återförenas med skådespelarna: ”Jag kände att jag bara precis upptäckt dem i U.S. Go Home.”

I U.S. Go Home ville Houris rollfigur ha sex, i Nénette och Boni ställs hon inför konsekvenserna av en oönskad graviditet. Medan systern brottas med verkligheten är brodern fast i sexfantasiernas värld. Särskilt upptas hans drömmar av en kvinnlig konditor som bakar så sensuellt att bakverken påminner om kroppsdelar som får erotisk massage.

När Boni väl får chansen att fika med sin drömtjej börjar hon prata om feromoner, doftämnet som överförs mellan individer. Filmvetaren Judith Mayne menar att det är en scen som ”vackert sammanfattar filmens upptagenhet av flöde – med vatten, med rörelse, med förvandling”.

Den brittiska gruppen Tindersticks gjorde här sitt första soundtrack för Denis. Musiken bidrar till det där flödet, som tänjer på gränsen mellan dröm och verklighet. En medveten otydlighet som sedan dess bara har blivit mer framträdande i Denis konstnärskap.

Filmfakta

Originaltitel: Nénette et Boni
Regi: Claire Denis
Medverkande: Grégoire Colin, Alice Houri, Jacques Nolot
År: 1996
Land: Frankrike
Format: 35 mm
Längd: 1 tim 43 min
Dialogspråk: Franska
Text: Svensk text
Åldersgräns: Tillåten från 15 år
Läs mer om ”Nénette och Boni” i Svensk Filmdatabas

Nénette och Boni ingår i temat

Exil: Claire Denis

– Aldrig hemma, alltid på väg

Parisfödda Claire Denis tillbringade större delen av sin barndom i dåvarande Franska Västafrika. Utifrån självrannsakan, ett destabiliserande formspråk och ett intresse för postkolonial problematik har Denis skapat ett poetiskt filmuniversum befolkat av identitetskrisande outsiders som tänjer på gränserna.

”It isn’t where you came from. It’s where you’re going that counts.” Det berömda citatet, som brukar tillskrivas jazzsångerskan Ella Fitzgerald, fångar den amerikanska drömmen i ett nötskal: dröm stort och arbeta hårt så når du dit du vill.

Om det bara vore så enkelt.

Bland det mest utmärkande med Claire Denis filmer, vars ofta vilsna huvudpersoner försöker navigera genom det förflutnas dimma, är hur fängslad människan är till sitt ursprung. Och vad det faktiska ursprunget är? Där blir det genast mer komplicerat.

”Jag känner mig inte alls hemma i Frankrike”, har Parisfödda Denis sagt. ”Kanske för att jag inte växte upp där, men i Afrika kände jag mig utländsk. När du är ett vitt barn förstår du rätt väl att du inte är från landet.”

Som dotter till en fransk tjänsteman under kolonialtiden växte Denis upp tillsammans med sina föräldrar och två syskon i Kamerun och Burkina Faso, då tillhörande Franska Västafrika. Som fjortonåring återvände hon till Paris. Det var tidigt 1960-tal, före majrevolten och det politiskt eldiga 70-talet som följde. Inom filmen blev det plötsligt trendigt att blicka bakåt, om än med visst nostalgiskt skimmer. Vem skulle väcka publiken ur den kollektiva amnesin kring landets förflutna?

Strax efter flytten till Frankrike gifte sig Denis med en fotograf som gav henne en Leica-kamera. Hon assisterade honom och blev så nyfiken på bildberättandet att hon senare sökte till den prestigefulla filmskolan Institut des hautes études cinématographiques (i dag La Fémis). Därefter arbetade hon som regiassistent för Costa-Gavras, Jacques Rivette, Jim Jarmusch och Wim Wenders.

Med hjälp av bland andra Wenders lyckades hon finansiera sin långfilmsdebut Chocolat (1988) som skildrar hur unga France, inte olikt Denis, minns sin barndom under en bilresa genom postkoloniala Kamerun. Ett självrannsakande uppväxtdrama som snarare än att göra upp bara försöker förstå.

Efter en vacker prolog på en strand får France skjuts av en man som visar sig vara afroamerikan. Filmen som tar sin början med en bil avslutas med ett lyftande flygplan. Resandet ramar in flera av Denis långfilmer, där bilder på järnvägsspår eller flygplatser varvas med huvudpersoner som gör entré och sorti i fordon. Hela kärlekshistorien i romantiska Vendredi soir (2002) byggs upp kring en bilkö.

Denis figurer befinner sig ofta på resande fot – på väg någonstans, ibland oklart vart. Några riktiga ”hem” är det sällan tal om. Bortsett från White Material (2009) då, där åtminstone Isabelle Hupperts kaffeplantageägarinna anser sig ha hittat sitt hem i ett icke namngivet afrikanskt land.

Denis, då? Var hör hon hemma? Hon har själv kallat sig för ”une fille d’Afrique”, en flicka från Afrika, men har betonat att Chocolat är ”un film de Blanche” – en vit persons film.

Även filmerna som utspelas i Frankrike skildrar ofta outsiders i utkanten av ett samhälle där de inte hittat sin plats. Rotlösheten syns även i Denis destabiliserade form. Till exempel kan kronologin vara otydlig, genreinslag dekonstrueras och kroppar fragmenteras i bild. Suggestioner och dröjande blickar premieras framför klarspråk.

Formen har växt fram i kreativt samarbete med bland andra manusförfattaren Jean-Pol Fargeau, fotografen Agnès Godard och kompositören Stuart Staples (ibland solo, ibland med sitt band Tindersticks).

Filmvetaren och författaren Martine Beugnet menar att Denis utforskande av exil och alienation i en postkolonial värld hör ihop med en utforskning av mediets krafter:

”Denis cinema of exile is not merely the depiction of situations of estrangement, it is, in itself, a fertile cinematic experience of de-familiarisation – one that challenges the gaze, the perception, and the imagination of the viewer.” (1)

I en understreckare för Svenska Dagbladet närmar sig Hynek Pallas, kritiker och doktor i filmvetenskap, denna koppling mellan tema och form. Han påpekar att Denis ”kommunicerar med känslor i stället för ord”, vilket härleds till fenomenologi – studier i den sinnliga upplevelsen av världen – och tänkare som Maurice Merleau-Ponty, Elizabeth Newton och Gilles Deleuze.

I liknande anda myntade filmvetaren Laura U. Marks begreppet ”haptic visuality”, som anspelar på visuella framkallningar av fysiska sinnesminnen. I Denis filmer står känselsinnet och minnen i samklang. Bilder på beröring, dans, ömhet, smärta och sensualitet förflyttar rollfigurer genom tid och rum – tills de kvicknar till och finner sig i en mer hemsökt tillvaro.

Går det verkligen att fly nuets rastlösa rotlöshet? Och vad är ens poängen med att ta sig vidare?

Om det finns något upplyftande i Denis ofta öppna slut så är det väl just det: den antydda utvägen. Möjligheten att packa väskan, hoppa in i bilen och ge sig av. Bortom slutbilden väntar kanske inte ett nytt hem, men eventuellt något slags självinsikt och en ökad förståelse för världen de lever i.

Vilket kan vara nog så frigörande.

(1) Martine Beugnet, Claire Denis (2004).

Läs mer: Marjorie Vecchio (red.), The Films of Claire Denis: Intimacy on the Borders (2014).

Kuraterat av Sebastian Lindvall.
Läs mer om temat

Skriv ut

Ingår i Exil: Claire Denis