Hotel Imperial
Originaltitel: Hotel Imperial
Regi: Mauritz Stiller
Skådespelare: Pola Negri, James Hall, George Siegmann, Max Davidson
I sitt första samarbete med Mauritz Stiller spelar Pola Negri kammarjungfrun Anna på det österrikisk-ungerska hotellet Imperial, dit James Halls löjtnant tar sin tillflykt från den ryska arméns frammarsch under första världskrigets slutskede. Genom Annas list förkläs löjtnanten till servitör innan ryssarna stövlar in med en pilsk general i spetsen.
Mauritz Stillers vistelse i USA genererade tre filmer. Av dessa är Hotel Imperial, baserad på Lajos Bírós pjäs från 1917, den första. I den bärande huvudrollen syns den polskfödda Pola Negri som – även om kritikerna inte var helt eniga om filmen – fick övervägande positiv kritik. Varietys utsända berömde regin och Bert Glennons kameraarbete, men menade att manuset föll platt. The New York Times skrev att scenariot kunde belastas för några av filmens tillkortakommanden, men att Stiller var skyldig till andra.
Visst är berättelsen i enklaste laget. Men det är en inte desto mindre effektivt berättad askungesaga, där tjänsteflickan Anna faller för en nästan dumdristigt hjältemodig löjtnant vars liv hon söker rädda genom att dupera en rysk general (George Siegmann) – samtidigt som hon försöker undfly dennes kladdande händer. Jules Furthmans manus tyngs dessutom av ett tillrättalagt lyckligt slut, vilket The Spectators Iris Barry beskrev som producenternas offergåva till box-office-gudarna. Stiller tycks alltså ha verkat i ett slags konstnärlig exil där han inte åtnjöt samma kreativa kontroll som i Sverige.
Vistelsen i Hollywood innebar duster med både Paramount och MGM. Men kanske bidrog också Stillers svårigheter att acklimatisera sig i drömfabrikens begynnande studiosystem till den flyhänta skildringen av det ockuperade hotellet. Med första världskrigets söndrande fasor som dekor dras den rotlösa tillfälligheten i en hotellvistelse till sin spets för Halls förklädde löjtnant, såväl som för Negris kammarjungfru. Stillers huvudrollsinnehaverska fick också med rätta beröm för sitt otroliga porträtt av Anna, vilket jämte den skickliga regin hör till filmens stora behållningar.
Hotel Imperial visade sig också locka publiken, vilket för Stillers del innebar förlängd kontraktering hos Paramount. Men av ytterligare två påbörjade projekt med Negri i huvudrollen kunde bara En kvinnas bekännelse (1927) fullbordas innan Stiller återvände sjuk till Sverige och avled 1928.
Text: Calle Wahlström.