
Breaking the Waves
Originaltitel: Breaking the Waves
Regi: Lars von Trier
Skådespelare: Emily Watson, Stellan Skarsgård, Katrin Cartlidge
Visningen inleds med ett samtal mellan Kerstin Gezelius, curator på Cinemateket, och skådespelaren Stellan Skarsgård.
Sällan i modern tid har så många tårar strömmat ner för så många oförberedda kinder som när Lars von Trier - dittills känd för experimentella noirfilmer med cyniska undertoner - träffade publiken rakt i hjärtat med sin lika otidsenliga som ultramoderna martyrmelodram om renhjärtade Bess som genomgår den ena sexuella förödmjukelsen efter den andra för att rädda livet på sin oljeborrande make efter en olycka. Den barocka intrigen kontrasteras mot diskbänksrealistisk scenografi och Robby Müllers handhållna kamera som verkar fara runt med havsvindarna, med den emotionella klippningen och med stiliserade kapitelinledningar till tonerna av David Bowie och Mott the Hoople.
Emily Watson gör sensationell filmdebut i gripande och förfärligt samspel med Stellan Skarsgård och Katrin Cartlidge, som här gör en av sitt alltför korta livs bästa roller som Bess svägerska och beskyddarinna. Med åren har den gråtmilda synen på filmen mattats av och filmen kritiserats för sexualiseringen av en - möjligen svagsint - flicka och den urpatriarkala önskedrömmen om kvinnans kärleksoffer. von Triers svar var att han var förvånad över att ingen larmat om saken tidigare, utan misstagit filmen för romantik. "Den är ju förfärlig!"
Breaking the waves. 1996, Danmark, Sverige, Frankrike, m.fl. 2 tim 39 min, engelska, svensk text, 35 mm, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Svenska Filminstitutet
Innan visningen samtalar Kerstin Gezelius, curator på Cinemateket, med skådespelaren Stellan Skarsgård.
Läs mer om ”Breaking the Waves” i Svensk Filmdatabas
Breaking the Waves ingår i temat
Människan: Lars von Trier
- Inget mänskligt är mig främmande
Civilisationens fernissa är tunn och människan förblir en best. Det låter Lars von Trier oss aldrig glömma. Som ett enträget tryffelsvin har han i över fyrtio år bökat fram allt det vi inte vill kännas vid: det förträngdas svarta guld. Sen serverar han sina obekväma fynd i innovativa, lika attraktiva som obehagliga anrättningar som man mot bättre vetande inte kan låta bli att stoppa i sig. "Provokatör" har blivit en lika etablerad del av hans namn som den fejkade adelstiteln, men han provocerar med hjärtat i halsgropen och aldrig utan att sätta sig själv på spel.