Cinemateket
Level Five

Level Five

Originaltitel: Level Five

Regi: Chris Marker

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Chris Marker undersöker informationsteknikens förhållande till minnet, i en berättelse om en kvinna som arbetar på ett aldrig färdigställt datorspel om slaget om Okinawa under andra världskriget.

En kvinna, Laura, sitter vid en dator och försöker färdigställa ett spel som hennes avlidna älskare har lämnat efter sig. Spelets mål är att återskapa slaget om Okinawa 1945, men Laura tycks ha kört fast och ber en viss Chris om hjälp. Denna Chris, som delar namn och röst med Marker, men ändå inte är filmskaparen, kliver här in och söker med ett montage av Lauras videodagbok, material från spelet och andra bilder och ljud (bland annat intervjuer med filmskaparen Nagisa Oshima och ögonvittnet Kinjo Shigeaki) en mening med, eller en utväg ur, projektet. I en av få intervjuer Marker gav beskrev han sina tankar om filmen, och talade om hur bortglömt slaget var:

”Inget omnämnande av de döda civila. Och många av dem var massjälvmord, även efter att slaget var över, eftersom människor har hjärntvättats till att inte ge upp. Fallet är unikt, en av de sjukaste och dödligaste episoderna under andra världskriget, förbigånget av historien, utplånat från det kollektiva medvetandet, och det är därför jag ville kasta ljus över det.” (1)

Det spel som Laura försöker förstå och färdigställa leder bara längre och längre in i en massa av information, och ju fler klipp hon ser och ju mer hon läser desto påtagligare blir hennes växande mani. Spelets och Lauras problem blir också filmens. Hur kan man förstå en händelse som slaget om Okinawa? Frågeställningen känns igen från Alain Resnais och Marguerite Duras Hiroshima – min älskade (1959), en film som Laura refererar till med orden ”Okinawa, mon amour”. Film forskaren Catherine Lupton har kommenterat relationen dessa filmer emellan:

”[Denna replik och] filmernas gemensamma metod med ett dubbelt narrativ som sammankopplar en fransk kvinnas personliga trauma med fruktansvärda händelser i Japans krigshistoria, markerar även ett återvändande till vad Marie-Claire Ropars-Wuillemier så precist analyserade som den förra filmens bedrift och överskridande: inskriptionen av en filmisk text ”som samtidigt berättar en lättbegriplig historia och, mellan historien och dess perception, skjuter in en skärm av mångfaldiga tecken som gör motstånd mot narrativiteten”. Markers hommage bekräftar den fortsatta relevansen hos Hiroshima – min älskade och dess modernistiska analys av den historiska representationens dubbeltydigheter, men registrerar därtill vad som har förändrats, både sett till historisk kontext och filmens textuella och tekniska potential, mellan de 40 år som skiljer filmerna åt.” (2)

Bland det viktigaste som har hänt mellan dessa dryga 40 år är den digitala teknikens framväxt. Datorn har blivit människans minne, konstaterar Laura i filmen, men kan den hjälpa oss att förstå vad som hände på Okinawa? Det är frågan Marker ställer sig i filmen, och som han fortsatte att utforska i CD-ROM-verket Immemory (1997).

(1) Chris Marker intervjuad av Dolores Walfisch i ”Interview with Chris Marker”, i The Berkeley Lantern, november 1996; översättning delvis från Jonas (J) Magnusson, ”Marker: markör, märka, markera”, i Glänta nr. 3 1998.
(2) Catherine Lupton, ”Terminal replay: Resnais revisited in Chris Marker’s Level Five”, i Screen vol. 44, nr. 1 2003.

Skriv ut