Lidelse
Originaltitel: La signora di tutti
Regi: Max Ophüls
Skådespelare: Isa Miranda, Memo Benassi, Tatyana Pavlova
Fragmentariska återblickar där filmstjärna efter ett självmordsförsök minns sin väg mot framgången – från skandalen som tvingade henne bort från skolan, till det krossade hjärtat som ledde till sjukhussängen. Max Ophüls enda italienska film är en oförtjänt bortglömd och extravagant studie i den slump som styr våra liv.
Framme i Paris började den franskspråkiga Ophüls omedelbart att göra film. Först blev det en franskspråkig version av Din för evigt (Une histoire d'amour) och, senare samma år, den nu förlorade filmen En natt vid Rivieran (1933).
Snabbt blev det dock svårare att hitta jobb och när en förläggare ville producera en film av Salvator Gottas senaste bok kunde Ophüls inte tacka nej. Det var ett storslaget projekt, den nyblivna producenten arrangerade en tävling för att hitta Italiens vackraste kvinna till huvudrollen och efter att ha sett Din för evigt var han också övertygad om att han hade hittat Europas främsta regissör.
Den svulstiga historien, om en ung flicka som förvrider huvudet på sina lärare och senare alla andra män hon träffar, blir en stor filmstjärna fram till ett karriärfall orsakat av otur eller svekfulla handlingar, passade inte riktigt regissören. Resultatet blev en mycket ovanlig Ophüls-film – direkt i sitt tilltal och betydligt stökigare än vanligt, men förstås med den rytm och det handlag som man kan förvänta sig.
Italiens vackraste kvinna visade sig vara Isa Miranda. Efter några år som birollsinnehavare valdes hon av Max Ophüls för att spela rollen som divan Gaby Doriot, vilket rivstartade en karriär som kulminerade med priset för bästa skådespelerska vid Cannesfestivalen 1949 för hennes insats i René Cléments Farlig hamn.
Filmen blev en språngbräda för Isa Miranda, men knappast för övriga inblandade. Trots att publiken kom, kritikerna var positiva och filmen prisades vid Venedigs filmfestival försvann den ur det allmänna medvetandet. Skribenten Andrew Sarris sammanfattade filmens öde:
”Isa Mirandas blodfulla Gaby Doriot borde ha blivit hyllad som en av 30-talets ikonografiska milstolpar. Så borde det ha blivit, men det blev det inte. Filmen borde ha spelat in mycket pengar, men det gjorde den inte. Den borde ha en framskjuten position i seriösa filmhistorieböcker, men det har den inte.” (1)
(1) Andrew Sarris, “Andrew Sarris on La signora di tutti”, Film Comment (1974).