Casablanca
Originaltitel: Casablanca
Regi: Michael Curtiz
Skådespelare: Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Paul Henreid, Claude Rains, Dooley Wilson
Mitt under det stormande andra världskriget utspelar sig ett triangeldrama i franska Marocko, där flyktingar och motståndskämpar möts. I Michael Curtiz romantiska drama spelar Ingrid Bergman och Humphrey Bogart det vemodiga paret som tvingas tampas med såväl sina förflutna som Nazitysklands långa arm.
Rick Blaine driver en bar i Casablanca, vars ljusskygga verksamhet drar till sig ett blandat klientel. Andra världskriget hänger som ett tjockt moln över tillvaron när Ricks gamla älskare Ilsa Lund dyker upp med sin man, den tjeckiska motståndsmannen Lazlo. De är på rymmen från nazisterna och försöker ta sig till USA – och friheten. Rick har genom den suspekta Signor Ugarte fått tag i ett dokument som möjliggör resor genom ockuperat område, men vägrar ge dem till Ilsa och Lazlo. Rick och Ilsas komplicerade förflutna spökar alltjämt, men när Lazlo arresteras hjälper Rick motvilligt honom och Ilsa fly. Filmen skildrar de flyendes, de landlösas, de jagades sökande efter trygghet och det förgångnas melankoli.
Exilens inverkan är inte bara ett tematiskt element i filmen: en stor del av skådespelarna och produktionen levde själva i exil. Regissör Michael Curtiz, Paul Henreid och Conrad Veidt hade emigrerat från Europa till Hollywood – andra i produktionen hade flytt nazisternas förföljelse.
Produktionen av filmen kantades av diverse motsättningar och nödlösningar – manuset skrevs från dag till dag. När man började inspelningen var bara halva manuset klart och ingen visste hur filmen skulle sluta. När Ingrid Bergman frågade manusförfattare Koch vem av männen hon älskade mer fick hon svaret ”spela som att du älskar båda”. I denna ombytliga anda skulle även låten ”As Time Goes By” bytas ut – kompositören Max Steiner hatade den – men på grund av att Ingrid Bergman klippt sitt hår kunde man inte filma om scenerna med låten och den fick stanna kvar.
Kanske är det denna fragmentariska helhet som gör filmen så speciell. Som semiotikern och författaren Umberto Eco uttryckte det i sin essä Casablanca, or, the Clichés Are Having a Ball (1994): ”Den är många filmer, en antologi. Gjord på måfå, antagligen gjorde den sig själv, om inte direkt mot sina skapares och skådespelares vilja så åtminstone bortom deras kontroll.” Precis som rollfigurernas och de medverkandes exilliv förenas delarna i Casablanca.
Text: Nils Cronqvist.