Cinemateket
Vendredi soir

Vendredi soir

Originaltitel: Vendredi soir

Regi: Claire Denis

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

En stor kommunaltrafikstrejk får bilköerna att ringla långa en fredagskväll i Paris. Med radio som enda sällskap bestämmer sig en kvinna för att plocka upp en manlig liftare, varpå en drömlik romans tar sin början. Magisk realism möter passionerad erotik i Vendredi soir, en nocturnefilm som tillhör Claire Denis mest hjärtevärmande och romantiska.

Drömlik synthmusik, en rosaskimrande solnedgång över hustak, Eiffeltornets bekanta ljus och lugna, diagonala kamerarörelser över stadstrafik, fångad med intervallfotografering.

Ett lätt sagolikt skimmer vilar över det Paris som skildras i Vendredi soir (”fredag kväll”). Med sparsam dialog skildrar Claire Denis hur en kvinna, fast i fredagskvällens oändliga bilköer orsakade av en kommunaltrafikstrejk, plockar upp en mystisk man. En närmast ordlös attraktion uppstår. Främlingarna hamnar på en restaurang, senare på ett hotellrum och romansen är så overkligt fin att den kanske är just det – en fantasi.

Dagdrömdisiga övertoningar och iriseffekter bidrar med förfrämligande formalism. Plötsligt börjar bokstäverna på en bildekal studsa i takt till musiken, den första av animationerna som sätter magiskrealistisk prägel på filmen. Är allt som sker, efter att kvinnan slumrat till i framsätet, bara en dröm? Ett urbaneskapistiskt ”tänk om”-scenario?

Kanske, kanske inte. För att vara Denis är stämningen ovanligt lättsam och intrigen befriad från de inre konflikter som annars uttrycks eller antyds. Men närheten känns igen: fysiska interaktioner fragmenteras i sinnliga närbilder – knutna händer, fingrar mot tänder, försiktiga smekningar – som aktiverar ett kroppsligt åskådarskap.

Filmen är baserad på en roman med samma namn av Emmanuèle Bernheim som skrivit manuset ihop med Denis. Som filmkritikern Yann Tobin påpekat är adaptionen en ”demonstration av films kraft” som tar vara på ”show, don’t tell”-paradigmet. Det stadssymfoniska anslagets ”urbana poesi” får filmvetaren Martine Beugnet att se likheter med andra filmer, såväl Wim Wenders stillsamma Himmel över Berlin (1987) som Dziga Vertovs experimentella Mannen med filmkameran (1929).

Denis har påstått att hon aldrig känt sig riktigt hemma i Paris, vilket är svårt att förstå när man ser Vendredi soir. Sällan har kärlekens stad sprudlat av sådan filmisk romantik som här.

Skriv ut