Rovdjurskvinnan
Originaltitel: Cat People
Regi: Jacques Tourneur
Skådespelare: Simone Simon, Tom Conway, Kent Smith
Rovdjurskvinnan producerades billigt och gav stora intäkter, vilket förmodligen räddade filmbolaget RKO när de gick på knäna efter det kommersiella misslyckandet med Orson Welles En sensation (1941, mer känd som Citizen Kane). En av bolagets chefer bad producenten Val Lewton göra en film som hette "Cat People". Det blev Lewtons och Jacques Tourneurs första produktion tillsammans. I filmens förtexter hörs en orkestral version av den franska vaggvisan Dodo l'enfant do, en blinkning till det barn som sover hos varje åskådare och som så fort filmen börjar går in i en form av hypnos, inte olik det huvudpersonen Irena genomgår hos doktor Judd i filmen.
Simone Simon spelar Irena, en ung modeillustratör bosatt i New York. En lokal myt från den serbiska by där hon har sitt ursprung har övertygat henne om att hon förvandlas till en panter när hennes sexuella passion eller svartsjuka väcks till liv. Redan i denna genombrottsfilm etablerar Tourneur sin estetisk och suggererar ett hot och en rädsla hos sina rollfigurer, snarare än visar (o)djuret rent konkret. Filmens två mest berömda scener illustrerar detta på ett briljant sätt. Dels när Irena följer efter Alice, som konkurrerar om samma man, genom Central Park, dels i scenen där Alice badar i en mörk simbassäng och hotas av Irena, som möjligen har förvandlats till en panter. En scen som David Robert Mitchell gör en direkt hommage till i sin rysare It Follows (2014).
Cat People. 1942, USA, 1 tim 13 min, engelska, utan text, 35 mm, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Norsk filminstitutt.
Läs mer om ”Rovdjurskvinnan” i Svensk Filmdatabas
Rovdjurskvinnan ingår i temat
Jacques Tourneur - Rendezvous med rädslan
Den franske regissören Jacques Tourneur gjorde sina främsta verk inom Hollywoods löpande band-system men briljerade i de genrer han blev erbjuden: fantastique, västern, äventyr och film noir. Trots filmernas svårfångade tematik och estetik så låg hans fokus på att fånga rädslan och det oförklarliga. Men Tourneur visar aldrig det fasanfulla utan suggererar och antyder det hemska och osynliga.
